Ja, nu har jag precis fyllt i två formulär via datan som är tills imorgon då jag ska till Capio och träffa en ny psykolog som ska bedöma om jag har social fobi och eller asperger. Social fobi har jag diagnostiserat mig själv med, så det skulle jag inte alls bli förvånad över. Även klaustrofobi har jag gett mig själv. De andra diagnoserna har jag däremot fått av psykolog, depression och PTSD.

Men med allt som man har varit med om i livet så är det kanske inte så konstigt heller att man eventuellt har så mycket olika diagnoser. 

Jag har kommit på ännu fler saker som jag har råkat ut för, som jag helt ärligt hade glömt bort. Det var när min mamma var på intervju hos psykologen för min ADD-utredning som hon berättade lite och då kom jag ihåg allt.

Jag är så nervös inför imorgon, inte för svar på formulären utan för att sitta instängd i ett litet rum med en ny psykolog. Även om det är en kvinna så känns det inte alls bra. En fråga i formuläret var om man tycker att det är jobbigt att prata med chefer/högre uppsatta. Det är ett av mina största problem, jag får panikångestattack direkt och måste ta lugnande. Det dumma är att jag inte vill ta det även om jag har det med mig. Så nu har jag redan börjat oroa mig för hur det ska gå när min sjukskrivning är slut i början på mars. Då ska jag på möte med f-kassan, chefen och nån från kommun.

Får panik bara jag tänker på det och då är det ändå nästan 2 månader kvar.

Varför skadade han mig så som han gjorde?

Varför har han förstört hela mitt liv?

Varför?

Jag vill bara kunna leva "normalt". Inte vara rädd för att gå ut med tanken på att jag kan träffa på någon som vill skada mig. Jag vågar inte prata med folk för dom kanske dömer mig för att jag är som jag är. Jag kan inte sova ordentligt på nätterna, då börjar jag tänka istället. Jag blir rädd när jag är hemma ensam på kvällarna, måste sänka volymen på tv:n så jag hör om det skulle vara någon utanför min dörr. Jag klarar inte att vara där det är mycket folk, jag kan inte åka buss/tunnelbana.

Han har verkligen förstört mig och även om jag försöker varje dag att kämpa mot detta så är det bara så jobbigt.

Snart ska jag påbörja en bearbetning, "exponera". Då ska jag sitta med min manliga psykolog och vad jag har förstått så ska jag återberätta allt som har hänt, allt som han gjorde mot mig. Detta är jag riktigt nervös för

Imorgon är en dag jag har väntat länge på. Då ska jag till Capio och förhoppningsvis få svar på utredningen som jag har gjort, nämligen ADD. På ett sätt hoppas jag att det är ett positivt svar att jag faktiskt har det, för det skulle förklara att jag är så förvirrad och glömsk.

Men samtidigt, vill man ha en diagnos? Jag kanske är förvirrad och glömsk pga mina andra diagnoser, ptsd, depression, klaustrofobi och social fobi. Plus alla mediciner jag äter varje dag.

Just nu vet jag ingenting, hur skulle det bli OM jag har ADD? Ändras mitt liv på något sätt?

Blir det ännu mera medicin? Finns det någon annan hjälp man kan få? I så fall, vad för hjälp?

Ja, frågorna är många, men det är bara att vänta tills imorgon   

Idag är det 101 dagar sedan jag gjorde min gastric bypass operation och jag mår så mycket bättre nu. Inte bara fysiskt utan även psykiskt. Det har hjälpt mig till ett bättre mående även om jag fortfarande har svårigheter i vardagen rent psykiskt. Jag har alltid haft små delmål på 5 kg för att jag själv ska känna mig nöjd. I morse ställde jag mig på vågen och sedan jag gjorde denna underbara operation så har jag gått ner 26,9 kg          

Det betyder att jag har bara 1,1 kg kvar att gå ner till mitt största mål på länge. Motivationen ökar för varje dag som går, men känner fortfarande inte av att jag är hungrig. Men samtidigt så är ju det en del av att göra detta. Nu har jag börjat äta lite bättre, eller oftare, lite mer som man ska göra eter ett sånt här ingrepp.

Det är fortfarande många kilon kvar till drömvikten, den är bara en dröm fortfarande. Men skulle jag gå ner 25-35 kg till så är jag mer än nöjd med det. För mig spelar det inte längre så stor roll vad siffrorna på vågen säger längre utan det som har blivit det allra viktigaste är att jag ska känna mig nöjd och bekväm med den kropp jag har   

Roligast är ändå när jag upptäckte att jag var tvungen att köpa nya byxor för jag fick dra upp dom hela tiden. Blev inte bara 1 storlek mindre, utan 2 och den känslan är svår att beskriva. I övrigt sitter tröjor och linnen mycket bättre nu än innan så klart, men vissa av dom börjar se alldeses för stora ut. Till våren blir det en stor shoppingrunda, ser fram emot det. Då ska jag även klippa mig kort har jag bestämt, jag klippte mig nu innan nyår, men inte mycket. Har fortfarande axellångt hår. Nåt mer som blivit större är skorna, det känns jättekonstigt nu när jag har dom på mig, så det blir nya skor också. Kommer bli en helt annan person på alla sätt. Ska bli spännande!

Frukt, grönsaker och hårt bröd kan jag nästan leva på känns det som. Finns inget som är godare än det. Viss mat har jag svårt för, som ris och vanlig spagetti. Men nu har jag en matsedel som jag ska följa och så ska jag försöka bli bättre på att träna här hemma, jag har ju en crosstrainer som jag använder men inte alls tillräckligt. Jag saknar att vara ute och gå, men det är så kallt ute och tråkigt väder. Är det inte mörkt dygnet runt så regnar det, snöar eller är storm.

Men allt känns bra och det är ovant men underbart. Jag skäms inte längre när jag ska visa mig ute bland folk, det är roligare (och lättare), att prova kläder i butikerna och bara den känslan av att veta att jag har gått ner nästan hälften av det jag vill, på bara 101 dagar