RÄDSLAN

Kom i kontakt med samma läkare som tidigare och nu sjukskrev han mig längre, om jag minns rätt så var det en månad och sedan skulle jag komma tillbaka till honom på återbesök för att se hur jag mådde då. Men den nya medicinen fungerade bra, jag kände mig lite bättre. Vissa dagar hade jag fortfarande väldigt svårt att ens gå upp ur sängen, de enda gångerna jag gjorde det var för att mata katten. Sedan gick jag tillbaka igen, drog täcket över huvudet och ville bara försvinna och vakna upp när allt var bra igen. Eller bara fly undan allt och alla, flytta långt härifrån till en plats där ingen kände mig och jag inte behövde vara rädd för att träffa på X igen. Han bor nämligen ganska nära där jag bor. Är en bilresa på 20 minuter och där finns det ett större centrum där jag har sett honom några år efter han hade gift sig.

Värsta gången satt jag och mina föräldrar och åt, då såg jag att han gick till kassan för att beställa. Jag kunde inte längre äta, tappade matlusten helt, grät och skakade och blev illamående direkt när jag såg honom. Jag blev helt svettig och andades väldigt tungt och ansträngt eller inte alls. Jag fick en riktig panikångest attack. Han såg mig och jag kunde inte släppa blicken från honom eftersom jag ville hela tiden veta vart han befann sig.
Så vi hade ögonkontakt från det att han gick in mot restaurangen tills han skulle beställa. Han gick väldigt sakta också och det var ännu läskigare. Sedan när han köpt sin dricka gick han runt några bord istället för att bara vända sig om med ryggen mot mig. Så då gick han på sidan om där vi satt och hela tiden hade vi ögonkontakt. Sedan gick han ut mot parkeringen med sin fru och deras två barn.....

Efter den här dagen blev jag väldigt rädd för att vara ute själv, även om det var på centrum eller mataffären här hemma.

Jag blev beroende av min mamma och hon åkte med mig för att stötta och hjälpa mig så gott hon kunde. Vissa dagar var det hon som "drog med mig ut" för att jag inte bara skulle vara hemma och inte göra någonting.

Vid återbesöket berättade jag det här för läkaren och sa att jag inte alls mådde bra för tillfället. Han såg det på mig och frågade om jag hade tankar på att skada mig själv på något sätt. Men det hade jag aldrig, var bara ibland jag önskade att jag kunde försvinna och komma tillbaka igen. Nu sjukskrev han mig i tre månader och då fick jag även fler tider hos KBT-terapeuten under dessa månader. Så det kändes bra, då kändes det som att det kaske skulle kunna bli bättre igen om det fick ta sin tid bara utan stress eller oro för jobbet.

FÖRSTA TIDEN EFTER

Medicinen som jag hade fått var helt underbar eftersom jag verkligen kunde sova. Men samtidigt så var den ett rent helvete eftersom jag var konstant hungrig och åt. En sak som jag åt varje dag var chokladkaka från Marabou. Inte vilken som helst heller, utan den stora på 200 g. Det värsta var att jag inte längre brydde mig om vad jag åt, jag ville bara koncentrera mig på att kunna sova och få tillbaka orken och viljan.

Efter ca 2 månader med den medicinen fick jag börja minska dosen för att sedan sluta helt med den. Jag blev ledsen när jag insåg vad medicinen hade gjort med mig, jag gick upp 20 kg under den här korta perioden. Så vi bytte till en antidepressiv medicin och en lugnande till natten.

Med nya medicinerna, samtal hos terapeut och uppföljning hos läkare så började jag sakta må bättre. Jag började till och med att jobba lite igen och även om det var jobbigt i början så gick det ändå bra. Kort därefter var jag redan uppe på heltid och tyckte att det gick jättebra. Kollegorna visste vad jag hade varit med om och dom stöttade mig och hjälpte mig på alla sätt dom kunde.

Allt gick bra, både på jobbet och privat. Jag hade svårt att lita på folk och ville gärna vara hemma när jag inte jobbade. Jag träffade en man som var den snällaste som fanns. Vi gifte oss och pratade om framtiden. Men efter några år så skilde vi oss, det fungerade inte eftersom det var så stor skillnad på våra religioner och vi ville olika saker i livet. Så vi gick skilda vägar. Efter det vågade jag inte lita på någon och trodde att jag skulle leva ensam resten av mitt liv. Men då hade jag en plan för det också, det var nästan så jag ville leva ensam. Jag planerade att jag skulle åka till Danmark och göra en insemination och bli ensamstående. Bara mitt ansvar, ingen att samarbeta med. Det kändes som en dröm.

Men efter jag tänkt länge på det här så rann det bara ut i sanden, jag åkte aldrig iväg

Tiden gick och jag jobbade kvar, träffade till och med kollegorna ibland efter jobbet, antingen på AW hemma hos någon, eller någon lördag och bara pratade. Nu kändes det som att mitt liv började om igen, äntligen.

MEN, två år senare, 2015 var det dags igen. Då var det en föreläsning i en teatersalong och då brast det totalt för mig.

Det var mörkt där inne, en person på scenen som pratade om saker som jag relaterade till min händelse. Fullsatt, både med folk jag kände och personer jag aldrig tidigare mött. Jag kände mig instängd och fick panik. Började gråta och skaka. I pausen ställde jag mig i mittgången och höll mig i räcket bakom mig. Sedan stod jag där resten av  föreläsningen, 1,5 timme. När det äntligen var slut sprang jag ut och skyndade mig till bilen. Jag åkte till jobbet, men kände att jag inte skulle klara av att joba. Så återigen gick jag och pratade med personalansvarig som tyckte att jag skulle gå hem och vara hemma resten av veckan för att återhämta mig och även kontakta läkaren igen.

BEHANDLING / BEARBETNING

Det är jättesvårt, man vill klara sig själv, man skäms,

man tar på sig skulden för det som hänt.

Jag lyckades förtränga allt i 4-5 år efter det att förhållandet tagit slut, men jag var konstant uppmärksam och spänd. Då jobbade jag på ett ställe med personer som kan vara utåtagerande och det triggade mig och mitt minne. Även när det var föreläsning och vi satt all personal i ett rum, jag var tvungen att sitta längst bak så jag kunde se alla,

inte ha ryggen mot någon.

Fick även panik och kände mig instängd och fick panik.

Så hade jag det på jobbet, började också känna på morgonen när jag skulle till jobbet, då kom känslan av att inte vilja, orka, bry sig, kunna jobba. Men ändå tog man sig dit och gjorde sitt bästa.

Men en dag blev det bara för mycket, jag minns inte vad som hände, vet bara att jag var helt slutkörd. Jag hade sovit högst 3 timmar/natt i en månads tid. Jag gick då och pratade med personalansvarig och den personen såg direkt på mig att jag inte mådde bra. Jag fick gå hem och rådet att kontakta läkare. Jag vet inte varför, men jag ställde mig på vågen hemma. Något jag gärna undviker i vanliga fall. Men jag hade vägt mig knappt två månader tidigare och jag ville se om det hade hänt något eftersom kläderna kändes större. Ställer mig på vågen och ser att jag har rasat i vikt, 20 kg på nästan 2 månader....

Med min kropp så gör det ingenting, men det är ju inte alls bra att gå ner så fort och det var inget jag hade kämpat för. Jag mådde bara så dåligt psykiskt.

Dagen efter ville jag inte ens gå upp ur sängen, ville bara försvinna. Helt och hållet.

Men så kom jag på att han ska inte få vinna över mig, han kan inte kontrollera mig längre.
Så jag kontaktade vårdcentralen och fick en akuttid samma dag.

Där träffade jag en jättebra läkare, så fort jag satt mig och han frågade hur jag mådde så brast det för mig. Då slappnade jag av för första gången sedan den dagen mina föräldrar kom upp till mig och räddade mig från X. Läkaren ordnade så jag fick träffa en KBT-terapeut redan dagen efter. Han ansåg inte att jag klarade att vänta längre, jag behövde hjälp direkt, så fort som möjligt. Han sjukskrev mig och skrev även ut en medicin till mig, en antidepressiv som skulle vara den bästa mot sömnen eftersom det var det viktigaste problemet just då. Men när han sa biverkningen så började jag gråta, ökad aptit och därmed viktökning....

Första mötet hos terapeuten.... vad ska man säga om det. Hon hade ett tålamod som är helt otroligt, jag är envis, men hon var ännu värre, som tur var. Jag sa ingenting, bara stirrade in i väggen och undvek ögonkontakt på alla sätt. Hon hade läst i min journal vad läkaren hade skrivit så hon visste lite grann vad som hänt. Mot slutet av mötet frågade hon om jag kunde tänka mig att skriva ner några punkter till gången efter, så kunde hon ställa frågor istället för att jag skulle berätta. Det tyckte jag var väldigt bra, så vi bokade in en tid en vecka senare igen.

 Strax innan jag skulle åka till KBT-behandlingen kom jag på att jag inte gjort läxan, skrivit de där stödorden. Så precis innan jag åkte hemifrån skrev jag ner lite på ett papper och sedan åkte jag. Väl framme på vårdcentralen var jag jätenervös när jag satt i väntrummet. Jag började vika mitt papper så mycket jag bara kunde för att vika upp det igen. Så höll jag på hela tiden. Paniken kom tillbaka, jag spände mig, kollade vart alla var.....

När jag kom in på rummet blev det inte bättre eftersom det var ett rum som var mindre än vad läkarrummen är och så satt jag med ryggen mot dörren. Där satt jag i rummet, kände mig obekväm, instängd och med en person som bara ville hjälpa mig. Jag fortsatte vika pappret, jag kunde inte lämna över det till henne, då skulle det ju bli verklighet av allt. Fram tills nu hade jag lyckats inbilla mig själv att det inte hänt. Men så skulle det inte vara om jag berättade. När vi bara hade 10 minuter kvar tog jag ett djupt andetag och lämnade över pappret.

Hon frågade om hon fick läsa det, ville ha mitt godkännande även om jag lämnat över det.

Medan hon läste såg jag att hela hennes ansiktsuttryck ändrades och hon skakade sakta på huvudet. Sedan tog hon av sig glasögonen och tittade allvarligt på mig. Jag såg att hon var gråtfärdig, det lyckades hon inte dölja. Det hon sa var det som fick mig att släppa allt helt och hållet. Hon sa det som jag hade känt men inte hittat ord för , det kunde hon hitta åt mig. 

Det här är tortyr, sa hon 

Vi bokade in en tid till veckan efter och hon sa att jag skulle få fler möten än vad man har i vanliga fall, det är bara 5 gånger, sen får man betala själv. Men hon ansåg att jag mådde så dåligt psykiskt så det skulle inte räcka med dom få gångerna.

Det blev lite lättare för varje gång med terapeuten, hon fick mig att sätta ord på allt jag kände, jag fick lära mig att leva i nuet och hur jag skulle tänka om jag fick en panikattack.

Det lät väldigt bra när jag var där, men när jag fick en attack så var det en helt annan sak.

Då försvann allt man lärt sig.

Men med medicin och stöd från mina KBT-möten så hittade jag tillbaka till mig själv igen

HUR ALLT BÖRJADE

Ett långt inlägg, men ändå kort sammanfattat

Från det att jag var 21-28 år var ett riktigt helvete för mig. Det var de värsta åren i mitt liv, detta var 2001-2008. Då var jag i ett förhållande med en man som jag här enbart kommer kalla X. Under alla dessa år så hann vi bo tillsammans de första 2 åren, sedan var det omständigheterna som gjorde att vi flyttade isär.

Efter ett år tillsammans var vi kollegor i samma butik och då såg jag det som en fördel. Men samtidigt så betydde det att vi träffades nästan dygnet runt. Varje dag.

Men allt gick bra under det första året.

X blev chef och det var strax därefter allt började. Vi flyttade som sagt isär och då fick han en extranyckel hem till mig  eftersom jag ville att han skulle känna sig som hemma där och vi hade pratat tidigare om att han skulle flytta in när det passade.

En dag när X hade varit hemma hos mig såg jag att han hade glömt att logg ut från sin mail. Min magkänsla sa att det var någonting fel, jag kunde inte avgöra vad, men något var det. Jag hade aldrig tidigare gjort det jag nu skulle göra, anser att man inte har rätt till det heller. Men ändå gjorde jag det, jag tittade igenom hans mail.

Det var då jag upptäckte det, han hade kontakt med en annan tjej. Dom hade skrivit väldigt intima saker till varandra och hon hade skickat extremt lättklädda bilder på sig själv. Jag fick en chock och bara stirrade tomt framför mig. Mannen som aldrig skulle kunna såra mig.

Hur? Varför? Vem? Frågorna var många och jag kunde inte förstå det. Fortfarande i chock skrev jag ut alla mail dom hade skrivit till varandra för att ha som bevis om han skulle neka. Därefter började jag lägga märke till att han flirtade med andra tjejer, helt öppet och framför mig. Anledningen till att jag inte lämnade honom var dels för att han var min första riktiga kärlek, men även för att jag hoppades att det inte skulle vara sant med den tjejen och allt flirtande med andra.

Men när han var hemma hos mig nästa gång så var jag väldigt kall mot honom och det kunde han inte acceptera. Det slutade med att jag kastade alla papper framför honom och då, när han såg alla deras brev till varandra, blev han så arg på mig för att jag snokat och inte litat på honom.

Han frågade ändå VAR jag hade fått tag på dom och HUR jag hade fått tag på dom. Sedan gick han. Nästa dag ringde han och var "normal" igen. Precis som att inget hade hänt. Jag tänkte att ok, ett misstag kan jag förlåta, men aldrig mer. Sen hände det.

En dag när jag stod i köket hörde jag ytterdörren låsas upp och öppnas. Jag förstod att det var han så jag gick till hallen för att möta honom. Han sa ingenting, var helt svart i ögonen och blicken var så kall och hård. Han stängde dörren efter sig och därefter gick han fram till mig. Jag blev rädd men innan jag hann säga eller göra något så slog han mig i ansiktet. Det gjorde så ont, kändes som att kinden brann.

Direkt efter det sa han bara lugnt att han hade sjukanmält mig i 3 dagar för att jag skulle få ta det lite lugnt.

Om jag bara visste vad dessa 3 dagar skulle innebära.

Jag hölls inlåst i min egen lägenhet och blev slagen, våldtagen, spottad på, dragen i håret, tvingad till oralsex tills jag spydde. De gånger jag försökte ta mig till en telefon eller ytterdörr så slog han mig ännu hårdare än annars. Detta skedde dygnet runt, när jag somnat på kvällen så kunde han väcka mig genom att slå mig, eller på natten om han kände för det. Jag blev helt övertygad om att han skulle slå ihjäl mig innan han var nöjd. Det var inget han sa, men för mig kändes det verkligen så. Den sista dagen lyckades jag ta mig in i badrummet med en telefon. Jag ringde automatiskt till mina föräldrar som jag visste skulle kunna vara hemma hos mig på bara några minuter. Det samtalet var jobbigt, jag kunde inte få fram något. Min mamma fick fråga ut mig om vad som hänt och när hon visste att han slagit mig la hon genast på sedan var dom hos mig strax därefter. Medan jag väntade på att dom skulle komma, stod jag i ett halvmörkt badrum, höll i mig i handfatet, gungade sakta fram och tillbaka.

Den enda tanken jag hade var; "Du klarar det här, du klarar det här...."

När jag hörde att föräldrarna kom gick jag ut ur badrummet, pappa sprang fram till X beredd att slå till honom. Men det gjorde han inte eftersom han har den spärren. Istället skrek han och skällde ut X medan mamma stod och höll om mig.

Hela jag skakade, jag grät och kände mig äntligen trygg och lättad. Efter det att X hade gått såg jag att han tagit med sig min mobil men det struntade jag i då. Den natten sov jag hos föräldrarna eftersom dom inte vågade låta mig vara själv och jag vågade inte vara ensam. Men eftersom jag ville skydda mina föräldrar så berättade jag aldrig vad som hade hänt på riktigt, dels för att jag ville inte såra dom, men även för att jag skämdes. Dagen efter när jag var hemma så ringde X hem till mig.

Han frågade om vi kunde träffas så han kunde lämna tillbaka min telefon och be om ursäkt. Jag gick med på att träffas ute så det gjorde vi. Han lämnade tillbaka telefon och bad om ursäkt. Sedan försökte han klappa mig på kinden, men då ryggade jag tillbaka. Han frågade om jag var rädd för honom, men eftersom jag inte vågade säga att jag var livrädd för han, så sa jag bara att det är inte dig jag är rädd för, det är din hand.

Han ville att vi skulle fortsätta vara tillsammans och jag minns att jag funderade på det medan vi stod där ute. Tankarna for i huvudet på mig, vad händer om jag säger nej, slår han ihjäl mig då?

Vad händer om jag säger ja, är jag fast i ett dåligt förhållande som jag aldrig kan ta mig ur?

Så vi fortsatte vårat förhållande tillsammans eftersom jag var mest rädd för att bli ihjälslagen än att vara i ett dåligt förhållande. Vi bodde fortfrande isär, han kom ibland hem till mig, åt mat, sov på soffan och sedan åkte han hem. Jag fick inte längre vara ute själv och inte träffa kompisar. Så det var jag och mina föräldrar och han ringde till mig hela tiden för att kolla vart jag var, när jag skulle vara hemma igen.

Det hände till och med att han dök upp oväntat på den plats jag sagt att jag var på för att kolla så det stämde. Så nu var det inte fysisk misshandel längre, nu var det psykiskt som han tryckte ner mig.

Tills en dag, han hade varit på semester till sitt hemland i en månad och när han varit tillbaka i Sverige i en vecka så ringde han till mig. Då hade vi träffats under den veckan och jag hämtade honom från flygplatsen också. Men då ringde han och berättade att han hade gift sig under semestern.

Vi två hade då varit tillsammans i 7 år. Jag slängde på luren och blev så ledsen, arg, förbannad, men samtidigt lättad. Nu var det över. Från den dagen han ringde så förföljde han mig i nästan 2 månader, lämnade blommor och brev, ringde på telefon, ringde på ytterdörren, stod och tittade in i min lägenhet från parkeringen

för att kunna se mig......