BEHANDLING / BEARBETNING

Det är jättesvårt, man vill klara sig själv, man skäms,

man tar på sig skulden för det som hänt.

Jag lyckades förtränga allt i 4-5 år efter det att förhållandet tagit slut, men jag var konstant uppmärksam och spänd. Då jobbade jag på ett ställe med personer som kan vara utåtagerande och det triggade mig och mitt minne. Även när det var föreläsning och vi satt all personal i ett rum, jag var tvungen att sitta längst bak så jag kunde se alla,

inte ha ryggen mot någon.

Fick även panik och kände mig instängd och fick panik.

Så hade jag det på jobbet, började också känna på morgonen när jag skulle till jobbet, då kom känslan av att inte vilja, orka, bry sig, kunna jobba. Men ändå tog man sig dit och gjorde sitt bästa.

Men en dag blev det bara för mycket, jag minns inte vad som hände, vet bara att jag var helt slutkörd. Jag hade sovit högst 3 timmar/natt i en månads tid. Jag gick då och pratade med personalansvarig och den personen såg direkt på mig att jag inte mådde bra. Jag fick gå hem och rådet att kontakta läkare. Jag vet inte varför, men jag ställde mig på vågen hemma. Något jag gärna undviker i vanliga fall. Men jag hade vägt mig knappt två månader tidigare och jag ville se om det hade hänt något eftersom kläderna kändes större. Ställer mig på vågen och ser att jag har rasat i vikt, 20 kg på nästan 2 månader....

Med min kropp så gör det ingenting, men det är ju inte alls bra att gå ner så fort och det var inget jag hade kämpat för. Jag mådde bara så dåligt psykiskt.

Dagen efter ville jag inte ens gå upp ur sängen, ville bara försvinna. Helt och hållet.

Men så kom jag på att han ska inte få vinna över mig, han kan inte kontrollera mig längre.
Så jag kontaktade vårdcentralen och fick en akuttid samma dag.

Där träffade jag en jättebra läkare, så fort jag satt mig och han frågade hur jag mådde så brast det för mig. Då slappnade jag av för första gången sedan den dagen mina föräldrar kom upp till mig och räddade mig från X. Läkaren ordnade så jag fick träffa en KBT-terapeut redan dagen efter. Han ansåg inte att jag klarade att vänta längre, jag behövde hjälp direkt, så fort som möjligt. Han sjukskrev mig och skrev även ut en medicin till mig, en antidepressiv som skulle vara den bästa mot sömnen eftersom det var det viktigaste problemet just då. Men när han sa biverkningen så började jag gråta, ökad aptit och därmed viktökning....

Första mötet hos terapeuten.... vad ska man säga om det. Hon hade ett tålamod som är helt otroligt, jag är envis, men hon var ännu värre, som tur var. Jag sa ingenting, bara stirrade in i väggen och undvek ögonkontakt på alla sätt. Hon hade läst i min journal vad läkaren hade skrivit så hon visste lite grann vad som hänt. Mot slutet av mötet frågade hon om jag kunde tänka mig att skriva ner några punkter till gången efter, så kunde hon ställa frågor istället för att jag skulle berätta. Det tyckte jag var väldigt bra, så vi bokade in en tid en vecka senare igen.

 Strax innan jag skulle åka till KBT-behandlingen kom jag på att jag inte gjort läxan, skrivit de där stödorden. Så precis innan jag åkte hemifrån skrev jag ner lite på ett papper och sedan åkte jag. Väl framme på vårdcentralen var jag jätenervös när jag satt i väntrummet. Jag började vika mitt papper så mycket jag bara kunde för att vika upp det igen. Så höll jag på hela tiden. Paniken kom tillbaka, jag spände mig, kollade vart alla var.....

När jag kom in på rummet blev det inte bättre eftersom det var ett rum som var mindre än vad läkarrummen är och så satt jag med ryggen mot dörren. Där satt jag i rummet, kände mig obekväm, instängd och med en person som bara ville hjälpa mig. Jag fortsatte vika pappret, jag kunde inte lämna över det till henne, då skulle det ju bli verklighet av allt. Fram tills nu hade jag lyckats inbilla mig själv att det inte hänt. Men så skulle det inte vara om jag berättade. När vi bara hade 10 minuter kvar tog jag ett djupt andetag och lämnade över pappret.

Hon frågade om hon fick läsa det, ville ha mitt godkännande även om jag lämnat över det.

Medan hon läste såg jag att hela hennes ansiktsuttryck ändrades och hon skakade sakta på huvudet. Sedan tog hon av sig glasögonen och tittade allvarligt på mig. Jag såg att hon var gråtfärdig, det lyckades hon inte dölja. Det hon sa var det som fick mig att släppa allt helt och hållet. Hon sa det som jag hade känt men inte hittat ord för , det kunde hon hitta åt mig. 

Det här är tortyr, sa hon 

Vi bokade in en tid till veckan efter och hon sa att jag skulle få fler möten än vad man har i vanliga fall, det är bara 5 gånger, sen får man betala själv. Men hon ansåg att jag mådde så dåligt psykiskt så det skulle inte räcka med dom få gångerna.

Det blev lite lättare för varje gång med terapeuten, hon fick mig att sätta ord på allt jag kände, jag fick lära mig att leva i nuet och hur jag skulle tänka om jag fick en panikattack.

Det lät väldigt bra när jag var där, men när jag fick en attack så var det en helt annan sak.

Då försvann allt man lärt sig.

Men med medicin och stöd från mina KBT-möten så hittade jag tillbaka till mig själv igen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har utredningar för asberger och ADD påbörjats och den psykologen sa att det inte var några diagnoser jag har, utan det är traumat som jag har varit med om som har ändrat mig som person helt och hållet. Vet inte riktigt hur jag ska reagera, jag...

    Ja, nu har jag precis fyllt i två formulär via datan som är tills imorgon då jag ska till Capio och träffa en ny psykolog som ska bedöma om jag har social fobi och eller asperger. Social fobi har jag diagnostiserat mig själv med, så det skull...

    Imorgon är en dag jag har väntat länge på. Då ska jag till Capio och förhoppningsvis få svar på utredningen som jag har gjort, nämligen ADD. På ett sätt hoppas jag att det är ett positivt svar att jag faktiskt har det, för det skulle förklara...

Idag är det 101 dagar sedan jag gjorde min gastric bypass operation och jag mår så mycket bättre nu. Inte bara fysiskt utan även psykiskt. Det har hjälpt mig till ett bättre mående även om jag fortfarande har svårigheter i vardagen rent psykiskt. Jag...

Jag gillar julen, har alltid gjort och kommer alltid att göra! Finns inget mysigare än att sitta inbäddad under en filt och titta på film medan det snöar ute, eller att baka pepparkakor och julgodis och ha julmusik på i bakgrunden. Få ta fram pynte...