Nu har utredningar för asberger och ADD påbörjats och den psykologen sa att det inte var några diagnoser jag har, utan det är traumat som jag har varit med om som har ändrat mig som person helt och hållet. Vet inte riktigt hur jag ska reagera, jag ville gärna få någon diagnos så man kan få medicin men samtidigt så ville jag ju inte ha diagnos. Men det är jobbigt och veta att det är det som jag har varit med om som har skrämt mig

så otroligt mycket    

Jag har även fått träffa en arbetsterapeut som ska hjälpa mig med lite olika hjälpmedel eftersom jag har så svårt för att påbörja något. Det är inga problem att planera, det är bara roligt. Men sen så fastnar jag i soffan och orkar inte bry mig om det som behöver göras. Hatar att mitt liv ser ut så, men jag orkar verkligen inte längre. Så det ska bli spännande att se om hans hjälpmedel jag ska få fungerar. Så ska jag även få börja i en hälsogrupp, det ska bli roligt.

Så har jag den jobbigaste bearbetningen kvar som vi inte ens har påbörjat.

Exponeringen....       

Sist jag var till min läkare på Capio upptäcktes det att jag ätit för hög dos av Voxra. Jag äter maxdosen, men har sedan början på december tagit det dubbla. Inte konstigt att man varit väldigt nere vissa dagar. Skönt i alla fall att det inte var någon farlig tablett att ta för mycket av. Hade svagare dos tidigare och då tog jag två tabletter, nu med stark dos är det bara en tablett. Men hon sa att det är många som glömmer det och att det inte var någon fara.

Idag är en sån dag då jag suttit i soffan hela dagen, spelat lite Super Mario, ätit, och tittat på tv. Inte en lampa tänd så nu börjar det bli riktigt mörkt. Men när man har den där känslan att man inte bryr sig.....

Kan inte heller säga att jag är trött, vill så gärna göra något.

Nej, nu får jag sluta klaga   

Ja, nu har jag precis fyllt i två formulär via datan som är tills imorgon då jag ska till Capio och träffa en ny psykolog som ska bedöma om jag har social fobi och eller asperger. Social fobi har jag diagnostiserat mig själv med, så det skulle jag inte alls bli förvånad över. Även klaustrofobi har jag gett mig själv. De andra diagnoserna har jag däremot fått av psykolog, depression och PTSD.

Men med allt som man har varit med om i livet så är det kanske inte så konstigt heller att man eventuellt har så mycket olika diagnoser. 

Jag har kommit på ännu fler saker som jag har råkat ut för, som jag helt ärligt hade glömt bort. Det var när min mamma var på intervju hos psykologen för min ADD-utredning som hon berättade lite och då kom jag ihåg allt.

Jag är så nervös inför imorgon, inte för svar på formulären utan för att sitta instängd i ett litet rum med en ny psykolog. Även om det är en kvinna så känns det inte alls bra. En fråga i formuläret var om man tycker att det är jobbigt att prata med chefer/högre uppsatta. Det är ett av mina största problem, jag får panikångestattack direkt och måste ta lugnande. Det dumma är att jag inte vill ta det även om jag har det med mig. Så nu har jag redan börjat oroa mig för hur det ska gå när min sjukskrivning är slut i början på mars. Då ska jag på möte med f-kassan, chefen och nån från kommun.

Får panik bara jag tänker på det och då är det ändå nästan 2 månader kvar.

Varför skadade han mig så som han gjorde?

Varför har han förstört hela mitt liv?

Varför?

Jag vill bara kunna leva "normalt". Inte vara rädd för att gå ut med tanken på att jag kan träffa på någon som vill skada mig. Jag vågar inte prata med folk för dom kanske dömer mig för att jag är som jag är. Jag kan inte sova ordentligt på nätterna, då börjar jag tänka istället. Jag blir rädd när jag är hemma ensam på kvällarna, måste sänka volymen på tv:n så jag hör om det skulle vara någon utanför min dörr. Jag klarar inte att vara där det är mycket folk, jag kan inte åka buss/tunnelbana.

Han har verkligen förstört mig och även om jag försöker varje dag att kämpa mot detta så är det bara så jobbigt.

Snart ska jag påbörja en bearbetning, "exponera". Då ska jag sitta med min manliga psykolog och vad jag har förstått så ska jag återberätta allt som har hänt, allt som han gjorde mot mig. Detta är jag riktigt nervös för

Imorgon är en dag jag har väntat länge på. Då ska jag till Capio och förhoppningsvis få svar på utredningen som jag har gjort, nämligen ADD. På ett sätt hoppas jag att det är ett positivt svar att jag faktiskt har det, för det skulle förklara att jag är så förvirrad och glömsk.

Men samtidigt, vill man ha en diagnos? Jag kanske är förvirrad och glömsk pga mina andra diagnoser, ptsd, depression, klaustrofobi och social fobi. Plus alla mediciner jag äter varje dag.

Just nu vet jag ingenting, hur skulle det bli OM jag har ADD? Ändras mitt liv på något sätt?

Blir det ännu mera medicin? Finns det någon annan hjälp man kan få? I så fall, vad för hjälp?

Ja, frågorna är många, men det är bara att vänta tills imorgon   

PSYKOLOGEN, JAG & ADD-UTREDNING

Igår var jag hos min psykolog för att påbörja utredningen om ADD. Jag känner själv att jag har svårt för många saker som tex; förvirrad, dåligt minne, koncentration, uppmärksamhet, att komma igång att göra något, slarvfel.....

Så igår skulle vi börja denna utredning och jag visste inte alls vad som väntade mig. Men jag var på väldigt bra humör, det var en riktigt bra dag. Jag var glad och pigg och ville göra saker.

Vi satte oss vid hans skrivbord och så började han med att förklara hur det skulle gå till och jag bara skrattade och tänkte nog att jag kommer inte få godkänt på någonting....

Sedan frågade han mig lite vad jag var bra och mindre bra på, tex språk, matte, visuella minnesbilder.

Jag sa precis som det var att jag inte haft någon matte sedan jag var 9 år så det är något som jag inte alls kan. Känns inte heller som att jag kommer lära mig det men finns ju miniräknare som löser det problemet åt mig.

Språk däremot är jag bättre på, det gillar jag. TYcker det är jättekul att lära mig nya språk.

Första testet var med små kuber, jag skulle följa ett mönster på en bild och det var jättelätt i början. Men sen gav jag upp, logiskt tänkande är inget för mig!

En annan övning vi gjorde var att han läste upp siffror som jag sen skulle upprepa. Det gick ganska bra, ända tills han hade totalt 6 siffror. Jag tyckte att detta var svårt, men sen skulle vi göra samma övning, MEN, jag skulle säga siffrorna bakifrån. Han sa tex; 1 3 5 och då skulle ju jag svara 5 3 1. Gick också väldigt bra i början men sen blandade jag ihop siffrorna lite.

Jag hade bakat dagen innan, på söndagen, som jag tog med mig till Capio för jag tycker dom är så bra och trevliga där. Det blev väldigt uppskattat, hallongrottor och snedskurna chokladkakor.

ADD-UTREDNING

Min utredning för ADD börjar måndag 26/9 fick jag veta igår av min psykolog via telefon. Han hade fått ett återbud angående en sådan utredning och frågade om jag var intresserad av att få den gjord. Man skulle träffas ca 5-6 gånger, berätta om hur man upplevt sig själv som person redan från barndomen...

Men även förlädrarna skulle få svara på frågor, han sa att det är nästan som en intervju som handlar om ditt liv.

Jag vill bara få det här gjort eftersom jag är övertygad om att jag har ADD. Hellre att jag får veta svaret än att bara gå och undra och vara allmänt förvirrad och glömsk. Bara det att koncentrationen alltid har varit ett problem för mig visar ju att det är någonting.

Delar med mig lite info jag hittade på nätet

OUPPMÄRKSAMHET
       (Behöver 6 av 9)

1. ofta misslyckas med att ge stor uppmärksamhet på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, arbete eller andra aktiviteter
2. ofta har svårt att behålla uppmärksamheten inför uppgifter eller aktiviteter spel
3. Ofta verkar inte lyssna på direkt tilltal
4. Ofta följer inte igenom på instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, sysslor, eller uppgifter på arbetsplatsen (nej om oppositionellt beteende eller inte förstår instruktionerna)
5. ofta svårt att organisera uppgifter och aktiviteter
6. undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter eller aktiviteter som kräver mental uthållighet (t.ex. skolarbete eller läxor)
7. tappar ofta bort saker som behövs för uppgifter eller aktiviteter (t.ex. leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
8. ofta lätt distraherad av yttre stimuli
9. ofta glömsk i dagliga aktiviteter

Men kom ihåg att även om du har tillräckligt av dessa symtom så betyder inte det att du har ADD, det är så mycket mer som spelar in och måste utredas med psykolog.

För min del stämmer alla dessa punkter in och har gjort det sedan jag var yngre.

JAG VILL

MEN VÅGAR INTE

Den där känslan att man vill något, man vill gå ut på förmiddagen på en promenad, man vill sätta sig på en buss och åka iväg själv eller bara beställa en färdtjänst.

Att tänka på allt mysigt som man missar,  den friska luften, få komma ut och se människor, promenera runt i gamla stan eller bara hemma i området.

Idag är det jättehärligt väder och jag vill så gärna åka iväg någonstans. Bilen är på verkstad så det är färdtjänst eller buss som gäller. Av dessa alternativ så skulle jag direkt välja färdtjänst eftersom då åker jag själv med en chaufför som kör mig dit jag vill. Men samtidigt så betyder det att jag är ensam med en främmande man i en bil.

Andra alternativet är buss. Det känns lite säkrare på det sättet att då finns det fler folk runt omkring, men där blir det jobbigt eftersom då måste jag hålla koll på så många istället.
Vem är var, vem gör vad, vem säger vad, vem ser elak ut, finns det någon eller något som kan trigga mig så jag börjar minnas och tänka på allt som hänt. Plus att jag sitter instängd och inte kan gå av vart som helst. Är det mycket folk på bussen så att det är fullsatt, då är det totalt omöjligt, då måste man sitta bredvid någon och det blir ju ganska nära. Om jag sitter längst in brukade jag luta mig så mycket mot fönstret som möjligt för att få mer egen plats. Om jag kom på bussen och det bara fanns plats längst ut på alla sätena så valde jag att stå, oavsett hur långt jag skulle.

Sist jag åkte buss själv så grät jag. Jag fick panik redan på väg till busshållplatsen och när jag väl satt på bussen började jag gråta. Men då skulle jag till vårdcentralen så jag  var nervös för det också, men att man kan bli så obekväm med något som för många är så självklart.

Som ni förstår så åker jag alltså inte längre buss, OM jag skulle göra det så måste jag ha sällskap med mig, lugnande tablett och åka en tid då det är nästan tomt i bussen. Men jag vet inte om det skulle hjälpa, jag skulle få panik bara jag visste att jag skulle gå till bussen.

Då kan man tänka att färdtjänsten som jag har är bra, en möjlighet att bli lite mer fri och kunna åka någonstans utan att behöva tänka på parkering för bilen och alla vägarbeten och avstängningar som finns överallt. Men då är ju problemet att jag inte litar på någon, jag litade på X och han sårade och skadade mig så vad kan då en person göra som jag inte känner?

Förvirrande tankar

Ja det där med att jag är mörkrädd, det är något som jag inte alls gillar. Jag tycker det är jättemysigt att ha lamporna släckta och tända några ljus bara, krypa upp i soffan och se en bra film. Det får gärna regna ute också.

Men nej, här är alla lampor tända, sitter i soffan så jag lätt kan gå och kolla ut om det är något som låter och låg volym på tv så man hör så fort en dörr stängs igen ute vid förråden.

Sen alla tankar man får när man lagt sig, har jag släckt överallt, är dörren låst, är det verkligen ingen som gömmer sig någonstans bakom en dörr.

Bland det värsta är också att det är på kvällen som jag är som piggast eftersom jag knappt sover på nätterna. Det gör ju att jag lätt somnar mitt på dagen istället och då är jag självklart pigg senare. Men nu funderar jag på att ändå ta någon sömntablett eftersom jag drömmer oavsett om jag tar den eller inte.

Hur kan man förstöra en människa så mycket som han gjorde?

Hur kan man gå vidare med sitt eget liv efter det utan problem?

Varför ska han vara lycklig, gift och ha två barn?

Jag gjorde två aborter när jag var tillsammans med honom, den första i v. 12 och det var riktigt jobbigt. Det var ingenting jag egentligen ville göra eller tycker är rätt, men eftersom jag var rädd för hur det skulle bli om jag behöll det barnet. Skulle han fortsätta slå mig?

Skulle han slå barnet?

Skulle han ta med sig barnet till sitt hemland och aldrig mer komma tillbaka?

Nu har jag tur, jag är tillsammans med världens snällaste kille, Sebastian. Vi har pratat om framtiden och det allra första steget är att jag ska få min överviktsoperation först. Sedan måste det läka, helst ett år rekommenderar läkare, men inget måste.

Så just nu är jag både deppig och förväntansfull, allmänt förvirrad som vanligt alltså

BARA SÅ TRÖTT

Blir så trött på mig själv, på medicinerna, på diagnoserna.

Idag är första dagen under den här veckan som jag faktiskt har gjort något. Jag startade en maskin med disk och sedan städade jag undan i kök och vardagsrum.

De andra dagarna i veckan har jag inte tagit mig upp ur sängen mer än när katten ska ha mat.

På kvällarna när jag lägger mig är jag rädd, har blivit mörkrädd och även om jag kan förstå varför så är det jobbigt.  Jag inbillar mig att jag hör ljud utanför lägenheten, att det är någon som står utanför min dörr och väntar.

Svårt att somna på kvällarna, tänker på allt som hänt, hur man kan förstöra en människa så, hur det ska gå med jobb för mig i framtiden men framför allt tänker jag på om jag någonsin kommer bli av med min ptsd, klaustrofobi och depression. Jag mår som bäst när jag har sällskap och som värst när jag ska på möten, platser där det är mycket folk eller där jag inte känner någon. Vid alla dessa tillfällen brukar jag ta en lugnande tablett för att underlätta allt lite.

På nätterna drömmer jag, det kan vara om allt möjligt och ibland minns jag inte alls. Men det är inte några drömmar jag gillar, det är jobbigt, stressigt och ibland läskigt i drömmarna.

Jag brukar vakna tidigt på morgonen, redan kl 06:00 och så är jag vaken allt från en halvtimme till två timmar. Ibland somnar jag inte alls om och då blir jag extremt trött under dagen. Jag kan ta en tablett som gör att när jag väl har somnat så sover jag, men nackdelen med den tabletten är att jag började drömma mardrömmar. Så jag valde att prova utan den, gick bra ett tag, men nu drömmer jag alltså med eller utan tablett.

Är så förvirrad och glömsk också, alla kan gå in i ett rum och glömma varför man gick dit. Men det är inte många som gör så flera gånger om dagen, varje dag. Glömmer nycklar, telefon, plånbok.... Jag har också börjat tappa ord, minns inte vad orden heter och blir så förbannad på mig själv eftersom jag vet ju vad jag själv menar.

Varför hände det mig?

Var det mitt fel?

Förtjänade jag det?

Är det bara barnsligt av mig att må dåligt över allt?