RÄDSLAN

Kom i kontakt med samma läkare som tidigare och nu sjukskrev han mig längre, om jag minns rätt så var det en månad och sedan skulle jag komma tillbaka till honom på återbesök för att se hur jag mådde då. Men den nya medicinen fungerade bra, jag kände mig lite bättre. Vissa dagar hade jag fortfarande väldigt svårt att ens gå upp ur sängen, de enda gångerna jag gjorde det var för att mata katten. Sedan gick jag tillbaka igen, drog täcket över huvudet och ville bara försvinna och vakna upp när allt var bra igen. Eller bara fly undan allt och alla, flytta långt härifrån till en plats där ingen kände mig och jag inte behövde vara rädd för att träffa på X igen. Han bor nämligen ganska nära där jag bor. Är en bilresa på 20 minuter och där finns det ett större centrum där jag har sett honom några år efter han hade gift sig.

Värsta gången satt jag och mina föräldrar och åt, då såg jag att han gick till kassan för att beställa. Jag kunde inte längre äta, tappade matlusten helt, grät och skakade och blev illamående direkt när jag såg honom. Jag blev helt svettig och andades väldigt tungt och ansträngt eller inte alls. Jag fick en riktig panikångest attack. Han såg mig och jag kunde inte släppa blicken från honom eftersom jag ville hela tiden veta vart han befann sig.
Så vi hade ögonkontakt från det att han gick in mot restaurangen tills han skulle beställa. Han gick väldigt sakta också och det var ännu läskigare. Sedan när han köpt sin dricka gick han runt några bord istället för att bara vända sig om med ryggen mot mig. Så då gick han på sidan om där vi satt och hela tiden hade vi ögonkontakt. Sedan gick han ut mot parkeringen med sin fru och deras två barn.....

Efter den här dagen blev jag väldigt rädd för att vara ute själv, även om det var på centrum eller mataffären här hemma.

Jag blev beroende av min mamma och hon åkte med mig för att stötta och hjälpa mig så gott hon kunde. Vissa dagar var det hon som "drog med mig ut" för att jag inte bara skulle vara hemma och inte göra någonting.

Vid återbesöket berättade jag det här för läkaren och sa att jag inte alls mådde bra för tillfället. Han såg det på mig och frågade om jag hade tankar på att skada mig själv på något sätt. Men det hade jag aldrig, var bara ibland jag önskade att jag kunde försvinna och komma tillbaka igen. Nu sjukskrev han mig i tre månader och då fick jag även fler tider hos KBT-terapeuten under dessa månader. Så det kändes bra, då kändes det som att det kaske skulle kunna bli bättre igen om det fick ta sin tid bara utan stress eller oro för jobbet.

FÖRSTA TIDEN EFTER

Medicinen som jag hade fått var helt underbar eftersom jag verkligen kunde sova. Men samtidigt så var den ett rent helvete eftersom jag var konstant hungrig och åt. En sak som jag åt varje dag var chokladkaka från Marabou. Inte vilken som helst heller, utan den stora på 200 g. Det värsta var att jag inte längre brydde mig om vad jag åt, jag ville bara koncentrera mig på att kunna sova och få tillbaka orken och viljan.

Efter ca 2 månader med den medicinen fick jag börja minska dosen för att sedan sluta helt med den. Jag blev ledsen när jag insåg vad medicinen hade gjort med mig, jag gick upp 20 kg under den här korta perioden. Så vi bytte till en antidepressiv medicin och en lugnande till natten.

Med nya medicinerna, samtal hos terapeut och uppföljning hos läkare så började jag sakta må bättre. Jag började till och med att jobba lite igen och även om det var jobbigt i början så gick det ändå bra. Kort därefter var jag redan uppe på heltid och tyckte att det gick jättebra. Kollegorna visste vad jag hade varit med om och dom stöttade mig och hjälpte mig på alla sätt dom kunde.

Allt gick bra, både på jobbet och privat. Jag hade svårt att lita på folk och ville gärna vara hemma när jag inte jobbade. Jag träffade en man som var den snällaste som fanns. Vi gifte oss och pratade om framtiden. Men efter några år så skilde vi oss, det fungerade inte eftersom det var så stor skillnad på våra religioner och vi ville olika saker i livet. Så vi gick skilda vägar. Efter det vågade jag inte lita på någon och trodde att jag skulle leva ensam resten av mitt liv. Men då hade jag en plan för det också, det var nästan så jag ville leva ensam. Jag planerade att jag skulle åka till Danmark och göra en insemination och bli ensamstående. Bara mitt ansvar, ingen att samarbeta med. Det kändes som en dröm.

Men efter jag tänkt länge på det här så rann det bara ut i sanden, jag åkte aldrig iväg

Tiden gick och jag jobbade kvar, träffade till och med kollegorna ibland efter jobbet, antingen på AW hemma hos någon, eller någon lördag och bara pratade. Nu kändes det som att mitt liv började om igen, äntligen.

MEN, två år senare, 2015 var det dags igen. Då var det en föreläsning i en teatersalong och då brast det totalt för mig.

Det var mörkt där inne, en person på scenen som pratade om saker som jag relaterade till min händelse. Fullsatt, både med folk jag kände och personer jag aldrig tidigare mött. Jag kände mig instängd och fick panik. Började gråta och skaka. I pausen ställde jag mig i mittgången och höll mig i räcket bakom mig. Sedan stod jag där resten av  föreläsningen, 1,5 timme. När det äntligen var slut sprang jag ut och skyndade mig till bilen. Jag åkte till jobbet, men kände att jag inte skulle klara av att joba. Så återigen gick jag och pratade med personalansvarig som tyckte att jag skulle gå hem och vara hemma resten av veckan för att återhämta mig och även kontakta läkaren igen.