VERKLIGHETEN OCH DRÖMMEN

När jag var yngre så var det full fart som gällde, jag spelade fotboll (mittfältare), gick på ridskola och dansade. När jag var hemma tyckte jag om att cykla, vara i trapetsen på vår tomt och att vara på klätterställningar. När jag var 6 år började jag spela fotboll och gå på ridskola och fortsatte med båda dessa aktiviteter i 8 år. Dansen har jag inte så mycket minne av, jag slutade mycket tidigare med den.

Även efter jag slutat med dessa aktiviteter var jag som jag själv anser det, "normalviktig". Varken smal eller överviktig. När jag började jobba på McDonald´s ändrades det såklart för då åt man den maten varje dag man jobbade. Men som jag minns det så gick jag ner i vikt igen direkt när jag slutat där.

MEN när jag varit tillsammans med X i två år och allt hade hänt såg jag mat som min enda tröst och sällskap. Jag vågade inte prata med någon och berätta vad som hade hänt, så jag började tröstäta och hetsäta.

Detta pågick i fem års tid och jag visste att jag gick upp i vikt mycket och snabbt, men jag tänkte inte på det. Jag brydde mig helt enkelt inte. Det enda som fick mig att må bra, var att äta. Då var jag lycklig, avslappnad och mådde bra.

I början på 2015 fick jag en medicin som var mot sömnproblem och depression. Biverkningen på denna medicin var ökad aptit och därmed viktuppgång. Det var inget jag ens då brydde mig om eftersom jag mådde så dåligt psykiskt. Jag ville bara få sova och det skulle jag få göra med denna medicin. Men när jag ätit den i ca 2 månader började jag må bättre så då valde jag att prata med läkaren på vårdcentralen och vi bytte ut den till en annan "snällare" medicin.  

Men eftersom jag innan hade ätit så mycket, så fortsatte jag med det helt automatiskt. Det var plötsligt jag insåg att under dessa 2 månader, så hade jag gått up nästan 20 kg.

Jag mådde sämre psykiskt efter den upptäckten och återgick då till gamla vanor. Tröstäta....

I slutet på 2015 pratade jag med samma läkare och sa att jag ville göra en gastric bypass operation eftersom jag kände att jag hade alldeles för mycket vikt att förlora och inte skulle klara det själv även om jag skulle ändra kost och börja träna. Sen var det också det att jag ville ha den hjälpen så jag kunde få börja om från början. Bort med allt gammalt som jag ansåg att han hade gjort mot mig och få en ny början, ett nytt liv.

Vi väntade till Mars 2016 med att skicka in remissen till Ersta sjukhus och därifrån gick det fort. Jag fick tid för gruppmöte och prata med kirurgen i Juni och nu har jag fått min operationstid.

Med endast 3 veckor kvar till operation valde jag att bara äta flytande. Annars ska man göra det två veckor innan, men jag kände att jag ville gå ner så mycket som möjligt innan operation.
Jag har även börjat promenera hemma i området, eftermiddag och kväll för att minska chansen att träffa på någon jag känner. Så nu lever jag på shake och soppa från Modifast och frukosten består av en kopp te. Jag dricker väldigt mycket vatten också och har på två dagar gått ner 2,6 kg. Jag vet att det bara är vätska, men känns så roligt. Äntligen har jag nåt att se fram emot. 

JAG VILL

MEN VÅGAR INTE

Den där känslan att man vill något, man vill gå ut på förmiddagen på en promenad, man vill sätta sig på en buss och åka iväg själv eller bara beställa en färdtjänst.

Att tänka på allt mysigt som man missar,  den friska luften, få komma ut och se människor, promenera runt i gamla stan eller bara hemma i området.

Idag är det jättehärligt väder och jag vill så gärna åka iväg någonstans. Bilen är på verkstad så det är färdtjänst eller buss som gäller. Av dessa alternativ så skulle jag direkt välja färdtjänst eftersom då åker jag själv med en chaufför som kör mig dit jag vill. Men samtidigt så betyder det att jag är ensam med en främmande man i en bil.

Andra alternativet är buss. Det känns lite säkrare på det sättet att då finns det fler folk runt omkring, men där blir det jobbigt eftersom då måste jag hålla koll på så många istället.
Vem är var, vem gör vad, vem säger vad, vem ser elak ut, finns det någon eller något som kan trigga mig så jag börjar minnas och tänka på allt som hänt. Plus att jag sitter instängd och inte kan gå av vart som helst. Är det mycket folk på bussen så att det är fullsatt, då är det totalt omöjligt, då måste man sitta bredvid någon och det blir ju ganska nära. Om jag sitter längst in brukade jag luta mig så mycket mot fönstret som möjligt för att få mer egen plats. Om jag kom på bussen och det bara fanns plats längst ut på alla sätena så valde jag att stå, oavsett hur långt jag skulle.

Sist jag åkte buss själv så grät jag. Jag fick panik redan på väg till busshållplatsen och när jag väl satt på bussen började jag gråta. Men då skulle jag till vårdcentralen så jag  var nervös för det också, men att man kan bli så obekväm med något som för många är så självklart.

Som ni förstår så åker jag alltså inte längre buss, OM jag skulle göra det så måste jag ha sällskap med mig, lugnande tablett och åka en tid då det är nästan tomt i bussen. Men jag vet inte om det skulle hjälpa, jag skulle få panik bara jag visste att jag skulle gå till bussen.

Då kan man tänka att färdtjänsten som jag har är bra, en möjlighet att bli lite mer fri och kunna åka någonstans utan att behöva tänka på parkering för bilen och alla vägarbeten och avstängningar som finns överallt. Men då är ju problemet att jag inte litar på någon, jag litade på X och han sårade och skadade mig så vad kan då en person göra som jag inte känner?