EN BRA DAG

Nu har jag lyckats få kontakt via fb med en tidigare kollega. Vi har inte haft någon kontakt på 15 år och nu pratar vi om att träffas och att vi har saknat varandra. Helt underbart att det kan gå så lång tid men ändå känns det som att man träffades förra veckan.

Fortfarande inget brev om operationstid, jag har varit på samtal hos kirurg och på gruppinfo. Skulle få en tid inom 3 månader och nu i september så har den tiden gått, så snart hoppas jag!!

Var och lämnade sjukintyg idag på jobbet. Jag mötte hon som har hand om sånt ute eftersom jag inte vågar/klarar av att gå in, fick panik redan hemma innan jag hade börjat gå.....

Men det gick ändå bra, skyndade mig hem sen till tryggheten. Är verkligen jobbigt att vara så här rädd för att träffa folk som man känner, som jag försöker undvika eftersom jag skäms för vad jag har varit med om.

En rolig sak som hände nyss, jag hittade ett soffbord på blocket som jag blev intresserad av. Där stod det att höjden var 74 cm och jag tänkte att det kan inte stämma. Fortsatte leta vidare och hittar ett exakt likadant bord, dubbelt så dyrt som var 40 cm. Kontaktade dom med det billigare bordet med tanken att dom skrivit fel på 74 och 44.

Fick till svar att det var 36....

Ingenting stämmer för tillfället, är bordet 36, 40 eller nåt däremellan?? Det är exakt samma bord

HUR DET ÄR NU

Sist jag var på gruppmötet med depressionsgruppen så var det sista gången. Alla skulle säga något som man har blivit bättre på men också vad man kan bli bättre på. Det enda jag kom på som var bättre var att jag nu tar mig upp ur sängen på morgnarna, är inte helt apatisk. Det som jag kan bli bättre på är att lära mig att inte alla män är misshandlare och att inte alla chefer är elaka och utnyttjande.

Reaktionen från de två ledarna för gruppen var; hakan ner i golvet, ögonen stora som fotbollar och såg ut som frågetecken. Det hade jag tydligen missat att säga, att X även var min chef under perioden allt hände.

Det min psykolog sa att det var viktig information och att vi fick ännu en sak att jobba med. Han såg väldigt allvarlig ut och den kvinnliga psykologens kommentar var att jag kanske inte skulle kunna återgå till arbetslivet. Någonsin.

Men en sak som är väldigt bra mitt i allt. Jag har inte åkt kommunalt ensam på flera år pga min klaustrofobi och rädsla för främmande människor, (speciellt män). Har alltid varit beroende av antingen egen bil eller en snäll mamma som ställer upp och åker med eftersom hon har färdtjänst.

NU är det problemet löst, även jag har fått färdtjänst. Jag har ett beslut som säger att jag INTE ska ha samåkning och jag får ha en ledsagare med mig gratis. Ett väldigt litet steg, men så stort för mig. Även om det är en bra bit kvar så är det ändå en lite närmare självständigheten och ett någorlunda noralt liv igen.