Förvirrande tankar

Ja det där med att jag är mörkrädd, det är något som jag inte alls gillar. Jag tycker det är jättemysigt att ha lamporna släckta och tända några ljus bara, krypa upp i soffan och se en bra film. Det får gärna regna ute också.

Men nej, här är alla lampor tända, sitter i soffan så jag lätt kan gå och kolla ut om det är något som låter och låg volym på tv så man hör så fort en dörr stängs igen ute vid förråden.

Sen alla tankar man får när man lagt sig, har jag släckt överallt, är dörren låst, är det verkligen ingen som gömmer sig någonstans bakom en dörr.

Bland det värsta är också att det är på kvällen som jag är som piggast eftersom jag knappt sover på nätterna. Det gör ju att jag lätt somnar mitt på dagen istället och då är jag självklart pigg senare. Men nu funderar jag på att ändå ta någon sömntablett eftersom jag drömmer oavsett om jag tar den eller inte.

Hur kan man förstöra en människa så mycket som han gjorde?

Hur kan man gå vidare med sitt eget liv efter det utan problem?

Varför ska han vara lycklig, gift och ha två barn?

Jag gjorde två aborter när jag var tillsammans med honom, den första i v. 12 och det var riktigt jobbigt. Det var ingenting jag egentligen ville göra eller tycker är rätt, men eftersom jag var rädd för hur det skulle bli om jag behöll det barnet. Skulle han fortsätta slå mig?

Skulle han slå barnet?

Skulle han ta med sig barnet till sitt hemland och aldrig mer komma tillbaka?

Nu har jag tur, jag är tillsammans med världens snällaste kille, Sebastian. Vi har pratat om framtiden och det allra första steget är att jag ska få min överviktsoperation först. Sedan måste det läka, helst ett år rekommenderar läkare, men inget måste.

Så just nu är jag både deppig och förväntansfull, allmänt förvirrad som vanligt alltså

BARA SÅ TRÖTT

Blir så trött på mig själv, på medicinerna, på diagnoserna.

Idag är första dagen under den här veckan som jag faktiskt har gjort något. Jag startade en maskin med disk och sedan städade jag undan i kök och vardagsrum.

De andra dagarna i veckan har jag inte tagit mig upp ur sängen mer än när katten ska ha mat.

På kvällarna när jag lägger mig är jag rädd, har blivit mörkrädd och även om jag kan förstå varför så är det jobbigt.  Jag inbillar mig att jag hör ljud utanför lägenheten, att det är någon som står utanför min dörr och väntar.

Svårt att somna på kvällarna, tänker på allt som hänt, hur man kan förstöra en människa så, hur det ska gå med jobb för mig i framtiden men framför allt tänker jag på om jag någonsin kommer bli av med min ptsd, klaustrofobi och depression. Jag mår som bäst när jag har sällskap och som värst när jag ska på möten, platser där det är mycket folk eller där jag inte känner någon. Vid alla dessa tillfällen brukar jag ta en lugnande tablett för att underlätta allt lite.

På nätterna drömmer jag, det kan vara om allt möjligt och ibland minns jag inte alls. Men det är inte några drömmar jag gillar, det är jobbigt, stressigt och ibland läskigt i drömmarna.

Jag brukar vakna tidigt på morgonen, redan kl 06:00 och så är jag vaken allt från en halvtimme till två timmar. Ibland somnar jag inte alls om och då blir jag extremt trött under dagen. Jag kan ta en tablett som gör att när jag väl har somnat så sover jag, men nackdelen med den tabletten är att jag började drömma mardrömmar. Så jag valde att prova utan den, gick bra ett tag, men nu drömmer jag alltså med eller utan tablett.

Är så förvirrad och glömsk också, alla kan gå in i ett rum och glömma varför man gick dit. Men det är inte många som gör så flera gånger om dagen, varje dag. Glömmer nycklar, telefon, plånbok.... Jag har också börjat tappa ord, minns inte vad orden heter och blir så förbannad på mig själv eftersom jag vet ju vad jag själv menar.

Varför hände det mig?

Var det mitt fel?

Förtjänade jag det?

Är det bara barnsligt av mig att må dåligt över allt?