BLEV FÖR MYCKET

Nu i våras åkte jag med mina föräldrar till en släkting på lördagen för att äta lite gott och umgås. Mina kusiner och deras respektive och även barn kom dit. Så det var fullt hus i en minde lägenhet. Först gick det jättebra, inga problem. Det här är den familjen i släkten som jag har lättast för och som vet vad jag har varit med om och vet vad jag har svårt med.

Vi åt god mat, fikade och satt i soffan och pratade. Efter en stund ringde det på dörren och det var min andra kusin med sin familj. Vi satt kvar i soffan medans dom åt lite i köket. Sen kom dom in till oss och satte sig i soffan och pratade. Jag kände väldigt fort att jag inte mådde bra. Min mamma såg på mig att det var något och försökte lugna ner mig.

Men den här gången gick det inte, jag satt och grät i soffan, skakade och kunde nästan inte andas. Jag kom på varför jag fått den här attacken, min kusins man påminde om X på flera sätt. Utseendet, sättet att prata, gester.... Samtidigt försökte jag dölja att jag grät och mådde dåligt eftersom  jag skämdes, men de andra fortsatte bara prata som tur var. När det hade gått ett tag utan att jag blev bättre så åkte vi hem.

Väl hemma var det jag som la mig i sängen och somnade direkt eftersom jag blivit så trött av att ha varit så spänd och rädd. Morgonen efter (söndag) var inte alls rolig. Jag gick enbart upp för att mata katten, inget annat. Sedan gick jag tillbaka till sängen, jag sov inte, läste inte, lyssnade inte på nån musik eller ljudbok. Bara låg där, helt apatitsk.

Följande dag, på måndagen, lyckades mamma få upp mig ur sängen och få med mig till ett shoppingcentrum. Gick bra i början, men sen blev jag sämre igen. Tillslut hade jag riktig panikångestattack och hon körde till Capio för att se om jag kunde få en akuttid hos läkare eller psykolog. Men det gick inte alls. Så hon körde vidare till vårdcentralen. När vi kom in var det en sköterska som känner igen mig väl och vet att jag mår dåligt psykiskt. Hon såg på mig direkt att det inte alls var bra just nu. Så hon tog med mig och min mamma in på ett rum så vi kunde prata ostört. Eller ja, det var hon och mamma som pratade, jag bara satt där och var helt borta.

Ingen av läkarna hade tid, men sköterskan ville inte heller skicka hem mig.

Hon fick tag på en distriktsläkare som kom in till oss och pratade och ställde lite frågor. Hon ringde till Capio när hon hörde att dom inte tagit emot mig, hon skällde verkligen ut dom. Sedan ringde hon till ST:Göran psykiatri och frågade om dom hade möjlighet att ta emot mig. Det gjorde dom gärna så jag i alla fall fick komma och prata med en läkare. Så beställde sköterskan en sjukresa åt oss.

Väl på ST:Göran psykiatri fick jag först träffa en sjuksköterska och sedan en läkare. Dom frågade vad jag ville, om jag ville ha någon läkare att prata med eller om jag ville bli inlagd. Det jag ville var att prata med en psykolog. Läkaren föreslog att jag skulle bli inlagd, men inte hos dom. Så hon ringde till en psykiatrisk vårdenhet och dom hade plats. Så då blev det dags för nästa sjukresa. Väl på plats fick vi träffa först en vårdare och en sjuksköterska och sedan läkaren. Det som var lite roligt (eller bra, beroende på hur man ser det), var att läkaren som var där var min läkare som jag hade haft på Capio där hon slutat. Så hon kände igen mig och det kändes tryggt. Hon förklarade hur det gick till att vara inlagd, rutiner och läkarbesök. Läkaren sa också at hon trodde att jag bara behövde vara där i två dagar, bara så jag fick komma tillbaka till mig själv igen och verkligheten.  

När jag fått ett rum och allt var på plats så åkte mamma hem. En vårdare kom in till mig med sjukhuskläder och sa att det fanns mat till mig i köket när jag hade bytt om. Men det var inte något jag var intresserad av, jag bytte om och sedan la jag mig i sängen. Ganska snart kom vårdaren in på mitt rum och frågade om jag inte ville äta. Men nej, det ville jag inte. Det slutade med att dom kom in med en bricka på rummet med mat och dricka. Jag satt upp tills vårdaren hade gått, sedan la jag mig i sängen vänd mot väggen och bara stirrade. Ville inte alls vara där men inte heller hemma. Senare på kvällen kom de och skulle hämta brickan och såg då att jag varken rört mat eller dryck. Dom försökte övertala mig att i alla fall dricka lite, men jag ville inte.

Morgonen efter var det väckning och sedan dags för frukost. När de märkte att jag inte kom till köket kom de in för att försöka övertala mig att gå dit. Sedan gick de och hämtade en bricka med frukost och dryck. Det enda jag drack var några klunkar vatten när det var dags för medicin. Annars ingenting. När det var dags för middag och jag fortfarande varken ätit eller druckit kom en sköterska in till mig med matbrickan. Hon satte sig på en stol och sa att hon inte skulle gå därifrån förrän jag ätit och druckit lite. Eftersom jag ville vara själv så satte jag mig upp och åt lite och drack så hon blev nöjd. Sedan la jag mig ner i sängen igen. Jag pratade inte med någon som kom in till mig, jag bara låg där i sängen. Läkaren kom in till mig och pratade om min medicin.

Hon ville ge mig en sort till och jag som inte brydde mig svarade knappt. Det var en medicin som behandlar depression och gör mig lite piggare. Redan morgonen efter var jag en helt annan person. Jag gick upp och hämtade frukost själv, men satt inne på mitt rum och åt sakta. När det var besökstid kom mina föräldrar och hälsade på och mamma märkte skillnad på mig. På torsdagen skulle jag till gruppmötet för depression så jag fick permiss under dagen. Det var helt underbart, jag åkte hem och hälsade på katten och plockade med mig lite saker. Sedan var det dags att åka tillbaka. Men det kändes mycket lättare nu och så visste jag att jag skulle få permiss under helgen också och prova sova hemma igen. Den helgen var den bästa på länge, bara att få sova i sin egna säng, vara ensam, ingen som kom en gång i timmen för att titta till mig.
Det var en rutin dom hade där, varje timme kom dom och kollade så man inte hade skadat sig själv eller något ännu värre. Efter den helgen åkte jag tillbaka och fick prata med min läkare igen.

Hon tyckte att jag hade gjort så stora framsteg och verkade må mycket bättre än när jag kom dit. Så hon skrev ut mig, lyckan var stor. Jag kände mig fri igen.

ATT VÅGA GÅ PÅ DEJT IGEN

Jag måste ju berätta något positivt som har hänt!

Jag har varit singel sedan jag skilde mig 2014. Efter det så hade jag ett kort förhållande i några månader men en som bara utnyttjade mig för skjuts till och från sitt jobb. Han betydde ingenting för mig, vi träffades bara några gånger när han var ledig, annars var det enbart när han skulle ha skjuts.

Så det förhålandet avslutade jag, ska jag vara i ett förhållande så ska det vara med en bra man som tar sig tid att träffas, som är snäll och inte utnyttjar mig på något sätt.

Nu till det positiva.....

I januari fick jag kontakt med en kille via facebook. Vi skrev sms till varandra flera timmar i sträck under några dagar och sedan bestämde vi oss för att träffas. Då vi både var sjukskrivna, (han med ryggbesvär), så hade vi tid och möjlighet att träffas väldigt ofta. Vi lärde känna varandra väldigt fort, vi fortsatte skriva till varandra varje dag och fick känslor för varandra.

Jag var fortfarande väldigt rädd och osäker på om jag kunde lita på honom, de andra jag haft förhållande med hade ju på olika sätt svikit mig. Men jag tänkte att jag ska ge det en sista chans. Jag måste ju kunna hitta någon som inte misshandlar, inte utnyttjar mig och som vill samma sak som mig med livet och framtiden.

Den man jag träffade visade sig vara den snällaste och omtänksammaste kille jag haft ett förhållande med. Vi träffades ofta men då vi båda hade ont om pengar så var vi oftast hemma och pratade eller spelade något spel. Vi träffade även varandras närmaste vänner och familj och vi kom bra överens med dom också.

Efter några månadr vet jag inte vad som hände, jag antar att jag fick panik eftersom jag bara väntade på att han skulle svika mig. Detta var också under en period då jag mådde väldigt dåligt psykiskt och kände att jag inte visste vad jag ville eller ens vem jag själv var. Så jag valde att avsluta förhållandet, det krossade mitt hjärta och även hans. Vi skrev fortfarande till varandra ganska ofta som vänner men träffades inte på ca 3 veckor. Plötsligt insåg jag att jag var ensam, krossat två hjärtan och riskerade att han skulle träffa någon annan och det ville jag inte. Så samtidigt som jag behövde vara själv så hoppades jag på att han inte skulle träffa någon annan.

Under denna tid var jag hemma och bara grät och tänkte.

Tillslut kom jag fram till att det finns bara en person för mig, en person som aldrig skulle såra, skada, utnyttja eller ljuga för mig. Så jag skrev att jag ville att vi skulle försöka igen och det ville han också (som tur var). Jag förklarade varför jag hade varit tvungen att ta det beslutet men att jag nu visste vem jag var coh vad jag ville med livet och framtiden.

Nu har vi varit tillsammans i  snart 8 månader och det har varit de bästa månaderna i mitt liv. 

En sak till som är positiv är att han har fått jobb! Hoppas bara att hans rygg klarar av det.

Han är svensk, lugn, söt, knäpp, rolig, ärlig, charmig, omtänksam, hjälpsam och mycket, mycket mer.

OBSERVERA!

Jag vet att det finns BRA och DÅLIGA människor inom ALLA religioner och kulturer, det handlar om personen och inte varifrån man kommer. Jag var tillsammans med en muslim i 7 år och efter det så gifte jag mig med en muslim. Så för mig så känns det lättare på det sättet att vi har samma kultur och traditioner.

Jag respekterar alla oavsett religion, kultur, sexuell läggning så länge man behandlar sina medmänniskor på ett bra och respektfullt sätt

         Älskar dig Sebastian