PSYKOLOGEN, JAG & ADD-UTREDNING

Igår var jag hos min psykolog för att påbörja utredningen om ADD. Jag känner själv att jag har svårt för många saker som tex; förvirrad, dåligt minne, koncentration, uppmärksamhet, att komma igång att göra något, slarvfel.....

Så igår skulle vi börja denna utredning och jag visste inte alls vad som väntade mig. Men jag var på väldigt bra humör, det var en riktigt bra dag. Jag var glad och pigg och ville göra saker.

Vi satte oss vid hans skrivbord och så började han med att förklara hur det skulle gå till och jag bara skrattade och tänkte nog att jag kommer inte få godkänt på någonting....

Sedan frågade han mig lite vad jag var bra och mindre bra på, tex språk, matte, visuella minnesbilder.

Jag sa precis som det var att jag inte haft någon matte sedan jag var 9 år så det är något som jag inte alls kan. Känns inte heller som att jag kommer lära mig det men finns ju miniräknare som löser det problemet åt mig.

Språk däremot är jag bättre på, det gillar jag. TYcker det är jättekul att lära mig nya språk.

Första testet var med små kuber, jag skulle följa ett mönster på en bild och det var jättelätt i början. Men sen gav jag upp, logiskt tänkande är inget för mig!

En annan övning vi gjorde var att han läste upp siffror som jag sen skulle upprepa. Det gick ganska bra, ända tills han hade totalt 6 siffror. Jag tyckte att detta var svårt, men sen skulle vi göra samma övning, MEN, jag skulle säga siffrorna bakifrån. Han sa tex; 1 3 5 och då skulle ju jag svara 5 3 1. Gick också väldigt bra i början men sen blandade jag ihop siffrorna lite.

Jag hade bakat dagen innan, på söndagen, som jag tog med mig till Capio för jag tycker dom är så bra och trevliga där. Det blev väldigt uppskattat, hallongrottor och snedskurna chokladkakor.

ADD-UTREDNING

Min utredning för ADD börjar måndag 26/9 fick jag veta igår av min psykolog via telefon. Han hade fått ett återbud angående en sådan utredning och frågade om jag var intresserad av att få den gjord. Man skulle träffas ca 5-6 gånger, berätta om hur man upplevt sig själv som person redan från barndomen...

Men även förlädrarna skulle få svara på frågor, han sa att det är nästan som en intervju som handlar om ditt liv.

Jag vill bara få det här gjort eftersom jag är övertygad om att jag har ADD. Hellre att jag får veta svaret än att bara gå och undra och vara allmänt förvirrad och glömsk. Bara det att koncentrationen alltid har varit ett problem för mig visar ju att det är någonting.

Delar med mig lite info jag hittade på nätet

OUPPMÄRKSAMHET
       (Behöver 6 av 9)

1. ofta misslyckas med att ge stor uppmärksamhet på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, arbete eller andra aktiviteter
2. ofta har svårt att behålla uppmärksamheten inför uppgifter eller aktiviteter spel
3. Ofta verkar inte lyssna på direkt tilltal
4. Ofta följer inte igenom på instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, sysslor, eller uppgifter på arbetsplatsen (nej om oppositionellt beteende eller inte förstår instruktionerna)
5. ofta svårt att organisera uppgifter och aktiviteter
6. undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter eller aktiviteter som kräver mental uthållighet (t.ex. skolarbete eller läxor)
7. tappar ofta bort saker som behövs för uppgifter eller aktiviteter (t.ex. leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
8. ofta lätt distraherad av yttre stimuli
9. ofta glömsk i dagliga aktiviteter

Men kom ihåg att även om du har tillräckligt av dessa symtom så betyder inte det att du har ADD, det är så mycket mer som spelar in och måste utredas med psykolog.

För min del stämmer alla dessa punkter in och har gjort det sedan jag var yngre.

UTVILAD =)

Äntligen har jag lyckats sova en hel natt utan att vakna en enda gång!

Somnade tidigt igår, tror klockan var 22 eller nåt sånt. Somnade fort och vaknade i morse 07:45. Helt perfekt!!

Så nu sitter jag här, har städat hemma, väntar på att tvättmaskinen ska stanna så jag kan starta nästa maskin. VIL

Väntar med promenaden tills senare idag/kväll så har jag sällskap av världens bästa kille.

Igår gick jag 105 min, 437 cal, 6,2 km. Jag känner mig jättestolt över mig själv eftersom jag aldrig gått så långa promenader. Jag ville inte gå hem heller utan jag ville fortsätta med det var så mörkt och kallt ute.

Hemma håller jag på med en motivationstavla, (eller vad jag ska kalla det), jag har en ful gammal anslagstavla som jag på något sätt ska fixa till och sätta upp motiverande citat och liknande. Bilder kommer lite senare när jag har lite fler ideer om hur det ska vara.

Nu räknar jag ner dagarna, ser fram emot att få operation. Problemet är att jag är så jäkla godissugen just nu, vill ha allt lösgodis, chips, ostbågar, jordnötsringar.... Men för mig är operationen värt så mycket mer så det är lätt att hålla sig ifrån allt sånt.

Undrar hur mycket man går ner i vikt bara första månaden.....

BLÄ-DAG

Liten varning för detta inlägg om man är känslig mot illamående

men var tvungen att skriva av mig

Idag har varit en hemsk dag!

Jag sov totalt 3 timmar i natt, dock inte i sträck. Så hade jag ställt klockan på ringning kl 07:45 för att vara uppe till 08:00 och äta frukost. Satt igår kväll och gjorde ett mat och aktivitets-schema. Kändes lite som Skalmans mat & sov klocka :)

Men ändå var jag pigg och mådde bra när jag gick upp. Matade katten och så tog jag min frukost, en shake från Modifast. Nu går jag på flytande kost sedan 4 dagar tillbaka, har min operation om 18 dagar!!!!

Men i alla fall, jag fortsatte hemma och startade en maskin tvätt och sedan städade jag undan lite och tömde diskmaskin. Allt började när jag stod ute och skulle hänga tvätten på tork, jag blev så illamående, något som jag aldrig blir. Blev så illa att jag var tvungen att lämna de blöta kläderna i korgen och lägga mig i soffan. Strax därefter fick jag halsbränna och tog en tablett mot det. Efter det tog det inte lång tid, då blev det akut in i badrummet och spydde. Jag mådde fortfarande väldigt illa så jag tog en wc-spray efter varje spolning eftersom jag skulle säkert stå där ett tag :(

Men sen, när jag fått ut allt, då mådde jag genast bra igen. Åkte iväg med min mamma till ett centrum, men så fort jag stod upp så mådde jag illa. Idag åt jag faktiskt en kycklingsallad i centrumet eftersom jag inte fått behålla något.

Illamåendet gick över efter jag ätit, tills jag reste mig upp. Då började det igen. Så det var bara att åka hem igen, jag vågade ju inte vara kvar där och kanske behöva få upp salladen också.

Väl hemma, illamående, ligger i soffan, försöker tänka på annat....

Inte så lätt när man skriver om  det ;)

Men jag tror att mitt plötsliga illamående beror på den totala koständringen från en dag till en annan men också för att jag från att inte alls ha rört på mig mer än nödvändigt nu har varit ute 1 timme/promenad....

VERKLIGHETEN OCH DRÖMMEN

När jag var yngre så var det full fart som gällde, jag spelade fotboll (mittfältare), gick på ridskola och dansade. När jag var hemma tyckte jag om att cykla, vara i trapetsen på vår tomt och att vara på klätterställningar. När jag var 6 år började jag spela fotboll och gå på ridskola och fortsatte med båda dessa aktiviteter i 8 år. Dansen har jag inte så mycket minne av, jag slutade mycket tidigare med den.

Även efter jag slutat med dessa aktiviteter var jag som jag själv anser det, "normalviktig". Varken smal eller överviktig. När jag började jobba på McDonald´s ändrades det såklart för då åt man den maten varje dag man jobbade. Men som jag minns det så gick jag ner i vikt igen direkt när jag slutat där.

MEN när jag varit tillsammans med X i två år och allt hade hänt såg jag mat som min enda tröst och sällskap. Jag vågade inte prata med någon och berätta vad som hade hänt, så jag började tröstäta och hetsäta.

Detta pågick i fem års tid och jag visste att jag gick upp i vikt mycket och snabbt, men jag tänkte inte på det. Jag brydde mig helt enkelt inte. Det enda som fick mig att må bra, var att äta. Då var jag lycklig, avslappnad och mådde bra.

I början på 2015 fick jag en medicin som var mot sömnproblem och depression. Biverkningen på denna medicin var ökad aptit och därmed viktuppgång. Det var inget jag ens då brydde mig om eftersom jag mådde så dåligt psykiskt. Jag ville bara få sova och det skulle jag få göra med denna medicin. Men när jag ätit den i ca 2 månader började jag må bättre så då valde jag att prata med läkaren på vårdcentralen och vi bytte ut den till en annan "snällare" medicin.  

Men eftersom jag innan hade ätit så mycket, så fortsatte jag med det helt automatiskt. Det var plötsligt jag insåg att under dessa 2 månader, så hade jag gått up nästan 20 kg.

Jag mådde sämre psykiskt efter den upptäckten och återgick då till gamla vanor. Tröstäta....

I slutet på 2015 pratade jag med samma läkare och sa att jag ville göra en gastric bypass operation eftersom jag kände att jag hade alldeles för mycket vikt att förlora och inte skulle klara det själv även om jag skulle ändra kost och börja träna. Sen var det också det att jag ville ha den hjälpen så jag kunde få börja om från början. Bort med allt gammalt som jag ansåg att han hade gjort mot mig och få en ny början, ett nytt liv.

Vi väntade till Mars 2016 med att skicka in remissen till Ersta sjukhus och därifrån gick det fort. Jag fick tid för gruppmöte och prata med kirurgen i Juni och nu har jag fått min operationstid.

Med endast 3 veckor kvar till operation valde jag att bara äta flytande. Annars ska man göra det två veckor innan, men jag kände att jag ville gå ner så mycket som möjligt innan operation.
Jag har även börjat promenera hemma i området, eftermiddag och kväll för att minska chansen att träffa på någon jag känner. Så nu lever jag på shake och soppa från Modifast och frukosten består av en kopp te. Jag dricker väldigt mycket vatten också och har på två dagar gått ner 2,6 kg. Jag vet att det bara är vätska, men känns så roligt. Äntligen har jag nåt att se fram emot. 

JAG VILL

MEN VÅGAR INTE

Den där känslan att man vill något, man vill gå ut på förmiddagen på en promenad, man vill sätta sig på en buss och åka iväg själv eller bara beställa en färdtjänst.

Att tänka på allt mysigt som man missar,  den friska luften, få komma ut och se människor, promenera runt i gamla stan eller bara hemma i området.

Idag är det jättehärligt väder och jag vill så gärna åka iväg någonstans. Bilen är på verkstad så det är färdtjänst eller buss som gäller. Av dessa alternativ så skulle jag direkt välja färdtjänst eftersom då åker jag själv med en chaufför som kör mig dit jag vill. Men samtidigt så betyder det att jag är ensam med en främmande man i en bil.

Andra alternativet är buss. Det känns lite säkrare på det sättet att då finns det fler folk runt omkring, men där blir det jobbigt eftersom då måste jag hålla koll på så många istället.
Vem är var, vem gör vad, vem säger vad, vem ser elak ut, finns det någon eller något som kan trigga mig så jag börjar minnas och tänka på allt som hänt. Plus att jag sitter instängd och inte kan gå av vart som helst. Är det mycket folk på bussen så att det är fullsatt, då är det totalt omöjligt, då måste man sitta bredvid någon och det blir ju ganska nära. Om jag sitter längst in brukade jag luta mig så mycket mot fönstret som möjligt för att få mer egen plats. Om jag kom på bussen och det bara fanns plats längst ut på alla sätena så valde jag att stå, oavsett hur långt jag skulle.

Sist jag åkte buss själv så grät jag. Jag fick panik redan på väg till busshållplatsen och när jag väl satt på bussen började jag gråta. Men då skulle jag till vårdcentralen så jag  var nervös för det också, men att man kan bli så obekväm med något som för många är så självklart.

Som ni förstår så åker jag alltså inte längre buss, OM jag skulle göra det så måste jag ha sällskap med mig, lugnande tablett och åka en tid då det är nästan tomt i bussen. Men jag vet inte om det skulle hjälpa, jag skulle få panik bara jag visste att jag skulle gå till bussen.

Då kan man tänka att färdtjänsten som jag har är bra, en möjlighet att bli lite mer fri och kunna åka någonstans utan att behöva tänka på parkering för bilen och alla vägarbeten och avstängningar som finns överallt. Men då är ju problemet att jag inte litar på någon, jag litade på X och han sårade och skadade mig så vad kan då en person göra som jag inte känner?

Förvirrande tankar

Ja det där med att jag är mörkrädd, det är något som jag inte alls gillar. Jag tycker det är jättemysigt att ha lamporna släckta och tända några ljus bara, krypa upp i soffan och se en bra film. Det får gärna regna ute också.

Men nej, här är alla lampor tända, sitter i soffan så jag lätt kan gå och kolla ut om det är något som låter och låg volym på tv så man hör så fort en dörr stängs igen ute vid förråden.

Sen alla tankar man får när man lagt sig, har jag släckt överallt, är dörren låst, är det verkligen ingen som gömmer sig någonstans bakom en dörr.

Bland det värsta är också att det är på kvällen som jag är som piggast eftersom jag knappt sover på nätterna. Det gör ju att jag lätt somnar mitt på dagen istället och då är jag självklart pigg senare. Men nu funderar jag på att ändå ta någon sömntablett eftersom jag drömmer oavsett om jag tar den eller inte.

Hur kan man förstöra en människa så mycket som han gjorde?

Hur kan man gå vidare med sitt eget liv efter det utan problem?

Varför ska han vara lycklig, gift och ha två barn?

Jag gjorde två aborter när jag var tillsammans med honom, den första i v. 12 och det var riktigt jobbigt. Det var ingenting jag egentligen ville göra eller tycker är rätt, men eftersom jag var rädd för hur det skulle bli om jag behöll det barnet. Skulle han fortsätta slå mig?

Skulle han slå barnet?

Skulle han ta med sig barnet till sitt hemland och aldrig mer komma tillbaka?

Nu har jag tur, jag är tillsammans med världens snällaste kille, Sebastian. Vi har pratat om framtiden och det allra första steget är att jag ska få min överviktsoperation först. Sedan måste det läka, helst ett år rekommenderar läkare, men inget måste.

Så just nu är jag både deppig och förväntansfull, allmänt förvirrad som vanligt alltså

BARA SÅ TRÖTT

Blir så trött på mig själv, på medicinerna, på diagnoserna.

Idag är första dagen under den här veckan som jag faktiskt har gjort något. Jag startade en maskin med disk och sedan städade jag undan i kök och vardagsrum.

De andra dagarna i veckan har jag inte tagit mig upp ur sängen mer än när katten ska ha mat.

På kvällarna när jag lägger mig är jag rädd, har blivit mörkrädd och även om jag kan förstå varför så är det jobbigt.  Jag inbillar mig att jag hör ljud utanför lägenheten, att det är någon som står utanför min dörr och väntar.

Svårt att somna på kvällarna, tänker på allt som hänt, hur man kan förstöra en människa så, hur det ska gå med jobb för mig i framtiden men framför allt tänker jag på om jag någonsin kommer bli av med min ptsd, klaustrofobi och depression. Jag mår som bäst när jag har sällskap och som värst när jag ska på möten, platser där det är mycket folk eller där jag inte känner någon. Vid alla dessa tillfällen brukar jag ta en lugnande tablett för att underlätta allt lite.

På nätterna drömmer jag, det kan vara om allt möjligt och ibland minns jag inte alls. Men det är inte några drömmar jag gillar, det är jobbigt, stressigt och ibland läskigt i drömmarna.

Jag brukar vakna tidigt på morgonen, redan kl 06:00 och så är jag vaken allt från en halvtimme till två timmar. Ibland somnar jag inte alls om och då blir jag extremt trött under dagen. Jag kan ta en tablett som gör att när jag väl har somnat så sover jag, men nackdelen med den tabletten är att jag började drömma mardrömmar. Så jag valde att prova utan den, gick bra ett tag, men nu drömmer jag alltså med eller utan tablett.

Är så förvirrad och glömsk också, alla kan gå in i ett rum och glömma varför man gick dit. Men det är inte många som gör så flera gånger om dagen, varje dag. Glömmer nycklar, telefon, plånbok.... Jag har också börjat tappa ord, minns inte vad orden heter och blir så förbannad på mig själv eftersom jag vet ju vad jag själv menar.

Varför hände det mig?

Var det mitt fel?

Förtjänade jag det?

Är det bara barnsligt av mig att må dåligt över allt?