EN BRA DAG

Nu har jag lyckats få kontakt via fb med en tidigare kollega. Vi har inte haft någon kontakt på 15 år och nu pratar vi om att träffas och att vi har saknat varandra. Helt underbart att det kan gå så lång tid men ändå känns det som att man träffades förra veckan.

Fortfarande inget brev om operationstid, jag har varit på samtal hos kirurg och på gruppinfo. Skulle få en tid inom 3 månader och nu i september så har den tiden gått, så snart hoppas jag!!

Var och lämnade sjukintyg idag på jobbet. Jag mötte hon som har hand om sånt ute eftersom jag inte vågar/klarar av att gå in, fick panik redan hemma innan jag hade börjat gå.....

Men det gick ändå bra, skyndade mig hem sen till tryggheten. Är verkligen jobbigt att vara så här rädd för att träffa folk som man känner, som jag försöker undvika eftersom jag skäms för vad jag har varit med om.

En rolig sak som hände nyss, jag hittade ett soffbord på blocket som jag blev intresserad av. Där stod det att höjden var 74 cm och jag tänkte att det kan inte stämma. Fortsatte leta vidare och hittar ett exakt likadant bord, dubbelt så dyrt som var 40 cm. Kontaktade dom med det billigare bordet med tanken att dom skrivit fel på 74 och 44.

Fick till svar att det var 36....

Ingenting stämmer för tillfället, är bordet 36, 40 eller nåt däremellan?? Det är exakt samma bord

HUR DET ÄR NU

Sist jag var på gruppmötet med depressionsgruppen så var det sista gången. Alla skulle säga något som man har blivit bättre på men också vad man kan bli bättre på. Det enda jag kom på som var bättre var att jag nu tar mig upp ur sängen på morgnarna, är inte helt apatisk. Det som jag kan bli bättre på är att lära mig att inte alla män är misshandlare och att inte alla chefer är elaka och utnyttjande.

Reaktionen från de två ledarna för gruppen var; hakan ner i golvet, ögonen stora som fotbollar och såg ut som frågetecken. Det hade jag tydligen missat att säga, att X även var min chef under perioden allt hände.

Det min psykolog sa att det var viktig information och att vi fick ännu en sak att jobba med. Han såg väldigt allvarlig ut och den kvinnliga psykologens kommentar var att jag kanske inte skulle kunna återgå till arbetslivet. Någonsin.

Men en sak som är väldigt bra mitt i allt. Jag har inte åkt kommunalt ensam på flera år pga min klaustrofobi och rädsla för främmande människor, (speciellt män). Har alltid varit beroende av antingen egen bil eller en snäll mamma som ställer upp och åker med eftersom hon har färdtjänst.

NU är det problemet löst, även jag har fått färdtjänst. Jag har ett beslut som säger att jag INTE ska ha samåkning och jag får ha en ledsagare med mig gratis. Ett väldigt litet steg, men så stort för mig. Även om det är en bra bit kvar så är det ändå en lite närmare självständigheten och ett någorlunda noralt liv igen.   

BLEV FÖR MYCKET

Nu i våras åkte jag med mina föräldrar till en släkting på lördagen för att äta lite gott och umgås. Mina kusiner och deras respektive och även barn kom dit. Så det var fullt hus i en minde lägenhet. Först gick det jättebra, inga problem. Det här är den familjen i släkten som jag har lättast för och som vet vad jag har varit med om och vet vad jag har svårt med.

Vi åt god mat, fikade och satt i soffan och pratade. Efter en stund ringde det på dörren och det var min andra kusin med sin familj. Vi satt kvar i soffan medans dom åt lite i köket. Sen kom dom in till oss och satte sig i soffan och pratade. Jag kände väldigt fort att jag inte mådde bra. Min mamma såg på mig att det var något och försökte lugna ner mig.

Men den här gången gick det inte, jag satt och grät i soffan, skakade och kunde nästan inte andas. Jag kom på varför jag fått den här attacken, min kusins man påminde om X på flera sätt. Utseendet, sättet att prata, gester.... Samtidigt försökte jag dölja att jag grät och mådde dåligt eftersom  jag skämdes, men de andra fortsatte bara prata som tur var. När det hade gått ett tag utan att jag blev bättre så åkte vi hem.

Väl hemma var det jag som la mig i sängen och somnade direkt eftersom jag blivit så trött av att ha varit så spänd och rädd. Morgonen efter (söndag) var inte alls rolig. Jag gick enbart upp för att mata katten, inget annat. Sedan gick jag tillbaka till sängen, jag sov inte, läste inte, lyssnade inte på nån musik eller ljudbok. Bara låg där, helt apatitsk.

Följande dag, på måndagen, lyckades mamma få upp mig ur sängen och få med mig till ett shoppingcentrum. Gick bra i början, men sen blev jag sämre igen. Tillslut hade jag riktig panikångestattack och hon körde till Capio för att se om jag kunde få en akuttid hos läkare eller psykolog. Men det gick inte alls. Så hon körde vidare till vårdcentralen. När vi kom in var det en sköterska som känner igen mig väl och vet att jag mår dåligt psykiskt. Hon såg på mig direkt att det inte alls var bra just nu. Så hon tog med mig och min mamma in på ett rum så vi kunde prata ostört. Eller ja, det var hon och mamma som pratade, jag bara satt där och var helt borta.

Ingen av läkarna hade tid, men sköterskan ville inte heller skicka hem mig.

Hon fick tag på en distriktsläkare som kom in till oss och pratade och ställde lite frågor. Hon ringde till Capio när hon hörde att dom inte tagit emot mig, hon skällde verkligen ut dom. Sedan ringde hon till ST:Göran psykiatri och frågade om dom hade möjlighet att ta emot mig. Det gjorde dom gärna så jag i alla fall fick komma och prata med en läkare. Så beställde sköterskan en sjukresa åt oss.

Väl på ST:Göran psykiatri fick jag först träffa en sjuksköterska och sedan en läkare. Dom frågade vad jag ville, om jag ville ha någon läkare att prata med eller om jag ville bli inlagd. Det jag ville var att prata med en psykolog. Läkaren föreslog att jag skulle bli inlagd, men inte hos dom. Så hon ringde till en psykiatrisk vårdenhet och dom hade plats. Så då blev det dags för nästa sjukresa. Väl på plats fick vi träffa först en vårdare och en sjuksköterska och sedan läkaren. Det som var lite roligt (eller bra, beroende på hur man ser det), var att läkaren som var där var min läkare som jag hade haft på Capio där hon slutat. Så hon kände igen mig och det kändes tryggt. Hon förklarade hur det gick till att vara inlagd, rutiner och läkarbesök. Läkaren sa också at hon trodde att jag bara behövde vara där i två dagar, bara så jag fick komma tillbaka till mig själv igen och verkligheten.  

När jag fått ett rum och allt var på plats så åkte mamma hem. En vårdare kom in till mig med sjukhuskläder och sa att det fanns mat till mig i köket när jag hade bytt om. Men det var inte något jag var intresserad av, jag bytte om och sedan la jag mig i sängen. Ganska snart kom vårdaren in på mitt rum och frågade om jag inte ville äta. Men nej, det ville jag inte. Det slutade med att dom kom in med en bricka på rummet med mat och dricka. Jag satt upp tills vårdaren hade gått, sedan la jag mig i sängen vänd mot väggen och bara stirrade. Ville inte alls vara där men inte heller hemma. Senare på kvällen kom de och skulle hämta brickan och såg då att jag varken rört mat eller dryck. Dom försökte övertala mig att i alla fall dricka lite, men jag ville inte.

Morgonen efter var det väckning och sedan dags för frukost. När de märkte att jag inte kom till köket kom de in för att försöka övertala mig att gå dit. Sedan gick de och hämtade en bricka med frukost och dryck. Det enda jag drack var några klunkar vatten när det var dags för medicin. Annars ingenting. När det var dags för middag och jag fortfarande varken ätit eller druckit kom en sköterska in till mig med matbrickan. Hon satte sig på en stol och sa att hon inte skulle gå därifrån förrän jag ätit och druckit lite. Eftersom jag ville vara själv så satte jag mig upp och åt lite och drack så hon blev nöjd. Sedan la jag mig ner i sängen igen. Jag pratade inte med någon som kom in till mig, jag bara låg där i sängen. Läkaren kom in till mig och pratade om min medicin.

Hon ville ge mig en sort till och jag som inte brydde mig svarade knappt. Det var en medicin som behandlar depression och gör mig lite piggare. Redan morgonen efter var jag en helt annan person. Jag gick upp och hämtade frukost själv, men satt inne på mitt rum och åt sakta. När det var besökstid kom mina föräldrar och hälsade på och mamma märkte skillnad på mig. På torsdagen skulle jag till gruppmötet för depression så jag fick permiss under dagen. Det var helt underbart, jag åkte hem och hälsade på katten och plockade med mig lite saker. Sedan var det dags att åka tillbaka. Men det kändes mycket lättare nu och så visste jag att jag skulle få permiss under helgen också och prova sova hemma igen. Den helgen var den bästa på länge, bara att få sova i sin egna säng, vara ensam, ingen som kom en gång i timmen för att titta till mig.
Det var en rutin dom hade där, varje timme kom dom och kollade så man inte hade skadat sig själv eller något ännu värre. Efter den helgen åkte jag tillbaka och fick prata med min läkare igen.

Hon tyckte att jag hade gjort så stora framsteg och verkade må mycket bättre än när jag kom dit. Så hon skrev ut mig, lyckan var stor. Jag kände mig fri igen.

ATT VÅGA GÅ PÅ DEJT IGEN

Jag måste ju berätta något positivt som har hänt!

Jag har varit singel sedan jag skilde mig 2014. Efter det så hade jag ett kort förhållande i några månader men en som bara utnyttjade mig för skjuts till och från sitt jobb. Han betydde ingenting för mig, vi träffades bara några gånger när han var ledig, annars var det enbart när han skulle ha skjuts.

Så det förhålandet avslutade jag, ska jag vara i ett förhållande så ska det vara med en bra man som tar sig tid att träffas, som är snäll och inte utnyttjar mig på något sätt.

Nu till det positiva.....

I januari fick jag kontakt med en kille via facebook. Vi skrev sms till varandra flera timmar i sträck under några dagar och sedan bestämde vi oss för att träffas. Då vi både var sjukskrivna, (han med ryggbesvär), så hade vi tid och möjlighet att träffas väldigt ofta. Vi lärde känna varandra väldigt fort, vi fortsatte skriva till varandra varje dag och fick känslor för varandra.

Jag var fortfarande väldigt rädd och osäker på om jag kunde lita på honom, de andra jag haft förhållande med hade ju på olika sätt svikit mig. Men jag tänkte att jag ska ge det en sista chans. Jag måste ju kunna hitta någon som inte misshandlar, inte utnyttjar mig och som vill samma sak som mig med livet och framtiden.

Den man jag träffade visade sig vara den snällaste och omtänksammaste kille jag haft ett förhållande med. Vi träffades ofta men då vi båda hade ont om pengar så var vi oftast hemma och pratade eller spelade något spel. Vi träffade även varandras närmaste vänner och familj och vi kom bra överens med dom också.

Efter några månadr vet jag inte vad som hände, jag antar att jag fick panik eftersom jag bara väntade på att han skulle svika mig. Detta var också under en period då jag mådde väldigt dåligt psykiskt och kände att jag inte visste vad jag ville eller ens vem jag själv var. Så jag valde att avsluta förhållandet, det krossade mitt hjärta och även hans. Vi skrev fortfarande till varandra ganska ofta som vänner men träffades inte på ca 3 veckor. Plötsligt insåg jag att jag var ensam, krossat två hjärtan och riskerade att han skulle träffa någon annan och det ville jag inte. Så samtidigt som jag behövde vara själv så hoppades jag på att han inte skulle träffa någon annan.

Under denna tid var jag hemma och bara grät och tänkte.

Tillslut kom jag fram till att det finns bara en person för mig, en person som aldrig skulle såra, skada, utnyttja eller ljuga för mig. Så jag skrev att jag ville att vi skulle försöka igen och det ville han också (som tur var). Jag förklarade varför jag hade varit tvungen att ta det beslutet men att jag nu visste vem jag var coh vad jag ville med livet och framtiden.

Nu har vi varit tillsammans i  snart 8 månader och det har varit de bästa månaderna i mitt liv. 

En sak till som är positiv är att han har fått jobb! Hoppas bara att hans rygg klarar av det.

Han är svensk, lugn, söt, knäpp, rolig, ärlig, charmig, omtänksam, hjälpsam och mycket, mycket mer.

OBSERVERA!

Jag vet att det finns BRA och DÅLIGA människor inom ALLA religioner och kulturer, det handlar om personen och inte varifrån man kommer. Jag var tillsammans med en muslim i 7 år och efter det så gifte jag mig med en muslim. Så för mig så känns det lättare på det sättet att vi har samma kultur och traditioner.

Jag respekterar alla oavsett religion, kultur, sexuell läggning så länge man behandlar sina medmänniskor på ett bra och respektfullt sätt

         Älskar dig Sebastian        

RÄDSLAN

Kom i kontakt med samma läkare som tidigare och nu sjukskrev han mig längre, om jag minns rätt så var det en månad och sedan skulle jag komma tillbaka till honom på återbesök för att se hur jag mådde då. Men den nya medicinen fungerade bra, jag kände mig lite bättre. Vissa dagar hade jag fortfarande väldigt svårt att ens gå upp ur sängen, de enda gångerna jag gjorde det var för att mata katten. Sedan gick jag tillbaka igen, drog täcket över huvudet och ville bara försvinna och vakna upp när allt var bra igen. Eller bara fly undan allt och alla, flytta långt härifrån till en plats där ingen kände mig och jag inte behövde vara rädd för att träffa på X igen. Han bor nämligen ganska nära där jag bor. Är en bilresa på 20 minuter och där finns det ett större centrum där jag har sett honom några år efter han hade gift sig.

Värsta gången satt jag och mina föräldrar och åt, då såg jag att han gick till kassan för att beställa. Jag kunde inte längre äta, tappade matlusten helt, grät och skakade och blev illamående direkt när jag såg honom. Jag blev helt svettig och andades väldigt tungt och ansträngt eller inte alls. Jag fick en riktig panikångest attack. Han såg mig och jag kunde inte släppa blicken från honom eftersom jag ville hela tiden veta vart han befann sig.
Så vi hade ögonkontakt från det att han gick in mot restaurangen tills han skulle beställa. Han gick väldigt sakta också och det var ännu läskigare. Sedan när han köpt sin dricka gick han runt några bord istället för att bara vända sig om med ryggen mot mig. Så då gick han på sidan om där vi satt och hela tiden hade vi ögonkontakt. Sedan gick han ut mot parkeringen med sin fru och deras två barn.....

Efter den här dagen blev jag väldigt rädd för att vara ute själv, även om det var på centrum eller mataffären här hemma.

Jag blev beroende av min mamma och hon åkte med mig för att stötta och hjälpa mig så gott hon kunde. Vissa dagar var det hon som "drog med mig ut" för att jag inte bara skulle vara hemma och inte göra någonting.

Vid återbesöket berättade jag det här för läkaren och sa att jag inte alls mådde bra för tillfället. Han såg det på mig och frågade om jag hade tankar på att skada mig själv på något sätt. Men det hade jag aldrig, var bara ibland jag önskade att jag kunde försvinna och komma tillbaka igen. Nu sjukskrev han mig i tre månader och då fick jag även fler tider hos KBT-terapeuten under dessa månader. Så det kändes bra, då kändes det som att det kaske skulle kunna bli bättre igen om det fick ta sin tid bara utan stress eller oro för jobbet.

FÖRSTA TIDEN EFTER

Medicinen som jag hade fått var helt underbar eftersom jag verkligen kunde sova. Men samtidigt så var den ett rent helvete eftersom jag var konstant hungrig och åt. En sak som jag åt varje dag var chokladkaka från Marabou. Inte vilken som helst heller, utan den stora på 200 g. Det värsta var att jag inte längre brydde mig om vad jag åt, jag ville bara koncentrera mig på att kunna sova och få tillbaka orken och viljan.

Efter ca 2 månader med den medicinen fick jag börja minska dosen för att sedan sluta helt med den. Jag blev ledsen när jag insåg vad medicinen hade gjort med mig, jag gick upp 20 kg under den här korta perioden. Så vi bytte till en antidepressiv medicin och en lugnande till natten.

Med nya medicinerna, samtal hos terapeut och uppföljning hos läkare så började jag sakta må bättre. Jag började till och med att jobba lite igen och även om det var jobbigt i början så gick det ändå bra. Kort därefter var jag redan uppe på heltid och tyckte att det gick jättebra. Kollegorna visste vad jag hade varit med om och dom stöttade mig och hjälpte mig på alla sätt dom kunde.

Allt gick bra, både på jobbet och privat. Jag hade svårt att lita på folk och ville gärna vara hemma när jag inte jobbade. Jag träffade en man som var den snällaste som fanns. Vi gifte oss och pratade om framtiden. Men efter några år så skilde vi oss, det fungerade inte eftersom det var så stor skillnad på våra religioner och vi ville olika saker i livet. Så vi gick skilda vägar. Efter det vågade jag inte lita på någon och trodde att jag skulle leva ensam resten av mitt liv. Men då hade jag en plan för det också, det var nästan så jag ville leva ensam. Jag planerade att jag skulle åka till Danmark och göra en insemination och bli ensamstående. Bara mitt ansvar, ingen att samarbeta med. Det kändes som en dröm.

Men efter jag tänkt länge på det här så rann det bara ut i sanden, jag åkte aldrig iväg

Tiden gick och jag jobbade kvar, träffade till och med kollegorna ibland efter jobbet, antingen på AW hemma hos någon, eller någon lördag och bara pratade. Nu kändes det som att mitt liv började om igen, äntligen.

MEN, två år senare, 2015 var det dags igen. Då var det en föreläsning i en teatersalong och då brast det totalt för mig.

Det var mörkt där inne, en person på scenen som pratade om saker som jag relaterade till min händelse. Fullsatt, både med folk jag kände och personer jag aldrig tidigare mött. Jag kände mig instängd och fick panik. Började gråta och skaka. I pausen ställde jag mig i mittgången och höll mig i räcket bakom mig. Sedan stod jag där resten av  föreläsningen, 1,5 timme. När det äntligen var slut sprang jag ut och skyndade mig till bilen. Jag åkte till jobbet, men kände att jag inte skulle klara av att joba. Så återigen gick jag och pratade med personalansvarig som tyckte att jag skulle gå hem och vara hemma resten av veckan för att återhämta mig och även kontakta läkaren igen.

BEHANDLING / BEARBETNING

Det är jättesvårt, man vill klara sig själv, man skäms,

man tar på sig skulden för det som hänt.

Jag lyckades förtränga allt i 4-5 år efter det att förhållandet tagit slut, men jag var konstant uppmärksam och spänd. Då jobbade jag på ett ställe med personer som kan vara utåtagerande och det triggade mig och mitt minne. Även när det var föreläsning och vi satt all personal i ett rum, jag var tvungen att sitta längst bak så jag kunde se alla,

inte ha ryggen mot någon.

Fick även panik och kände mig instängd och fick panik.

Så hade jag det på jobbet, började också känna på morgonen när jag skulle till jobbet, då kom känslan av att inte vilja, orka, bry sig, kunna jobba. Men ändå tog man sig dit och gjorde sitt bästa.

Men en dag blev det bara för mycket, jag minns inte vad som hände, vet bara att jag var helt slutkörd. Jag hade sovit högst 3 timmar/natt i en månads tid. Jag gick då och pratade med personalansvarig och den personen såg direkt på mig att jag inte mådde bra. Jag fick gå hem och rådet att kontakta läkare. Jag vet inte varför, men jag ställde mig på vågen hemma. Något jag gärna undviker i vanliga fall. Men jag hade vägt mig knappt två månader tidigare och jag ville se om det hade hänt något eftersom kläderna kändes större. Ställer mig på vågen och ser att jag har rasat i vikt, 20 kg på nästan 2 månader....

Med min kropp så gör det ingenting, men det är ju inte alls bra att gå ner så fort och det var inget jag hade kämpat för. Jag mådde bara så dåligt psykiskt.

Dagen efter ville jag inte ens gå upp ur sängen, ville bara försvinna. Helt och hållet.

Men så kom jag på att han ska inte få vinna över mig, han kan inte kontrollera mig längre.
Så jag kontaktade vårdcentralen och fick en akuttid samma dag.

Där träffade jag en jättebra läkare, så fort jag satt mig och han frågade hur jag mådde så brast det för mig. Då slappnade jag av för första gången sedan den dagen mina föräldrar kom upp till mig och räddade mig från X. Läkaren ordnade så jag fick träffa en KBT-terapeut redan dagen efter. Han ansåg inte att jag klarade att vänta längre, jag behövde hjälp direkt, så fort som möjligt. Han sjukskrev mig och skrev även ut en medicin till mig, en antidepressiv som skulle vara den bästa mot sömnen eftersom det var det viktigaste problemet just då. Men när han sa biverkningen så började jag gråta, ökad aptit och därmed viktökning....

Första mötet hos terapeuten.... vad ska man säga om det. Hon hade ett tålamod som är helt otroligt, jag är envis, men hon var ännu värre, som tur var. Jag sa ingenting, bara stirrade in i väggen och undvek ögonkontakt på alla sätt. Hon hade läst i min journal vad läkaren hade skrivit så hon visste lite grann vad som hänt. Mot slutet av mötet frågade hon om jag kunde tänka mig att skriva ner några punkter till gången efter, så kunde hon ställa frågor istället för att jag skulle berätta. Det tyckte jag var väldigt bra, så vi bokade in en tid en vecka senare igen.

 Strax innan jag skulle åka till KBT-behandlingen kom jag på att jag inte gjort läxan, skrivit de där stödorden. Så precis innan jag åkte hemifrån skrev jag ner lite på ett papper och sedan åkte jag. Väl framme på vårdcentralen var jag jätenervös när jag satt i väntrummet. Jag började vika mitt papper så mycket jag bara kunde för att vika upp det igen. Så höll jag på hela tiden. Paniken kom tillbaka, jag spände mig, kollade vart alla var.....

När jag kom in på rummet blev det inte bättre eftersom det var ett rum som var mindre än vad läkarrummen är och så satt jag med ryggen mot dörren. Där satt jag i rummet, kände mig obekväm, instängd och med en person som bara ville hjälpa mig. Jag fortsatte vika pappret, jag kunde inte lämna över det till henne, då skulle det ju bli verklighet av allt. Fram tills nu hade jag lyckats inbilla mig själv att det inte hänt. Men så skulle det inte vara om jag berättade. När vi bara hade 10 minuter kvar tog jag ett djupt andetag och lämnade över pappret.

Hon frågade om hon fick läsa det, ville ha mitt godkännande även om jag lämnat över det.

Medan hon läste såg jag att hela hennes ansiktsuttryck ändrades och hon skakade sakta på huvudet. Sedan tog hon av sig glasögonen och tittade allvarligt på mig. Jag såg att hon var gråtfärdig, det lyckades hon inte dölja. Det hon sa var det som fick mig att släppa allt helt och hållet. Hon sa det som jag hade känt men inte hittat ord för , det kunde hon hitta åt mig. 

Det här är tortyr, sa hon 

Vi bokade in en tid till veckan efter och hon sa att jag skulle få fler möten än vad man har i vanliga fall, det är bara 5 gånger, sen får man betala själv. Men hon ansåg att jag mådde så dåligt psykiskt så det skulle inte räcka med dom få gångerna.

Det blev lite lättare för varje gång med terapeuten, hon fick mig att sätta ord på allt jag kände, jag fick lära mig att leva i nuet och hur jag skulle tänka om jag fick en panikattack.

Det lät väldigt bra när jag var där, men när jag fick en attack så var det en helt annan sak.

Då försvann allt man lärt sig.

Men med medicin och stöd från mina KBT-möten så hittade jag tillbaka till mig själv igen

HUR ALLT BÖRJADE

Ett långt inlägg, men ändå kort sammanfattat

Från det att jag var 21-28 år var ett riktigt helvete för mig. Det var de värsta åren i mitt liv, detta var 2001-2008. Då var jag i ett förhållande med en man som jag här enbart kommer kalla X. Under alla dessa år så hann vi bo tillsammans de första 2 åren, sedan var det omständigheterna som gjorde att vi flyttade isär.

Efter ett år tillsammans var vi kollegor i samma butik och då såg jag det som en fördel. Men samtidigt så betydde det att vi träffades nästan dygnet runt. Varje dag.

Men allt gick bra under det första året.

X blev chef och det var strax därefter allt började. Vi flyttade som sagt isär och då fick han en extranyckel hem till mig  eftersom jag ville att han skulle känna sig som hemma där och vi hade pratat tidigare om att han skulle flytta in när det passade.

En dag när X hade varit hemma hos mig såg jag att han hade glömt att logg ut från sin mail. Min magkänsla sa att det var någonting fel, jag kunde inte avgöra vad, men något var det. Jag hade aldrig tidigare gjort det jag nu skulle göra, anser att man inte har rätt till det heller. Men ändå gjorde jag det, jag tittade igenom hans mail.

Det var då jag upptäckte det, han hade kontakt med en annan tjej. Dom hade skrivit väldigt intima saker till varandra och hon hade skickat extremt lättklädda bilder på sig själv. Jag fick en chock och bara stirrade tomt framför mig. Mannen som aldrig skulle kunna såra mig.

Hur? Varför? Vem? Frågorna var många och jag kunde inte förstå det. Fortfarande i chock skrev jag ut alla mail dom hade skrivit till varandra för att ha som bevis om han skulle neka. Därefter började jag lägga märke till att han flirtade med andra tjejer, helt öppet och framför mig. Anledningen till att jag inte lämnade honom var dels för att han var min första riktiga kärlek, men även för att jag hoppades att det inte skulle vara sant med den tjejen och allt flirtande med andra.

Men när han var hemma hos mig nästa gång så var jag väldigt kall mot honom och det kunde han inte acceptera. Det slutade med att jag kastade alla papper framför honom och då, när han såg alla deras brev till varandra, blev han så arg på mig för att jag snokat och inte litat på honom.

Han frågade ändå VAR jag hade fått tag på dom och HUR jag hade fått tag på dom. Sedan gick han. Nästa dag ringde han och var "normal" igen. Precis som att inget hade hänt. Jag tänkte att ok, ett misstag kan jag förlåta, men aldrig mer. Sen hände det.

En dag när jag stod i köket hörde jag ytterdörren låsas upp och öppnas. Jag förstod att det var han så jag gick till hallen för att möta honom. Han sa ingenting, var helt svart i ögonen och blicken var så kall och hård. Han stängde dörren efter sig och därefter gick han fram till mig. Jag blev rädd men innan jag hann säga eller göra något så slog han mig i ansiktet. Det gjorde så ont, kändes som att kinden brann.

Direkt efter det sa han bara lugnt att han hade sjukanmält mig i 3 dagar för att jag skulle få ta det lite lugnt.

Om jag bara visste vad dessa 3 dagar skulle innebära.

Jag hölls inlåst i min egen lägenhet och blev slagen, våldtagen, spottad på, dragen i håret, tvingad till oralsex tills jag spydde. De gånger jag försökte ta mig till en telefon eller ytterdörr så slog han mig ännu hårdare än annars. Detta skedde dygnet runt, när jag somnat på kvällen så kunde han väcka mig genom att slå mig, eller på natten om han kände för det. Jag blev helt övertygad om att han skulle slå ihjäl mig innan han var nöjd. Det var inget han sa, men för mig kändes det verkligen så. Den sista dagen lyckades jag ta mig in i badrummet med en telefon. Jag ringde automatiskt till mina föräldrar som jag visste skulle kunna vara hemma hos mig på bara några minuter. Det samtalet var jobbigt, jag kunde inte få fram något. Min mamma fick fråga ut mig om vad som hänt och när hon visste att han slagit mig la hon genast på sedan var dom hos mig strax därefter. Medan jag väntade på att dom skulle komma, stod jag i ett halvmörkt badrum, höll i mig i handfatet, gungade sakta fram och tillbaka.

Den enda tanken jag hade var; "Du klarar det här, du klarar det här...."

När jag hörde att föräldrarna kom gick jag ut ur badrummet, pappa sprang fram till X beredd att slå till honom. Men det gjorde han inte eftersom han har den spärren. Istället skrek han och skällde ut X medan mamma stod och höll om mig.

Hela jag skakade, jag grät och kände mig äntligen trygg och lättad. Efter det att X hade gått såg jag att han tagit med sig min mobil men det struntade jag i då. Den natten sov jag hos föräldrarna eftersom dom inte vågade låta mig vara själv och jag vågade inte vara ensam. Men eftersom jag ville skydda mina föräldrar så berättade jag aldrig vad som hade hänt på riktigt, dels för att jag ville inte såra dom, men även för att jag skämdes. Dagen efter när jag var hemma så ringde X hem till mig.

Han frågade om vi kunde träffas så han kunde lämna tillbaka min telefon och be om ursäkt. Jag gick med på att träffas ute så det gjorde vi. Han lämnade tillbaka telefon och bad om ursäkt. Sedan försökte han klappa mig på kinden, men då ryggade jag tillbaka. Han frågade om jag var rädd för honom, men eftersom jag inte vågade säga att jag var livrädd för han, så sa jag bara att det är inte dig jag är rädd för, det är din hand.

Han ville att vi skulle fortsätta vara tillsammans och jag minns att jag funderade på det medan vi stod där ute. Tankarna for i huvudet på mig, vad händer om jag säger nej, slår han ihjäl mig då?

Vad händer om jag säger ja, är jag fast i ett dåligt förhållande som jag aldrig kan ta mig ur?

Så vi fortsatte vårat förhållande tillsammans eftersom jag var mest rädd för att bli ihjälslagen än att vara i ett dåligt förhållande. Vi bodde fortfrande isär, han kom ibland hem till mig, åt mat, sov på soffan och sedan åkte han hem. Jag fick inte längre vara ute själv och inte träffa kompisar. Så det var jag och mina föräldrar och han ringde till mig hela tiden för att kolla vart jag var, när jag skulle vara hemma igen.

Det hände till och med att han dök upp oväntat på den plats jag sagt att jag var på för att kolla så det stämde. Så nu var det inte fysisk misshandel längre, nu var det psykiskt som han tryckte ner mig.

Tills en dag, han hade varit på semester till sitt hemland i en månad och när han varit tillbaka i Sverige i en vecka så ringde han till mig. Då hade vi träffats under den veckan och jag hämtade honom från flygplatsen också. Men då ringde han och berättade att han hade gift sig under semestern.

Vi två hade då varit tillsammans i 7 år. Jag slängde på luren och blev så ledsen, arg, förbannad, men samtidigt lättad. Nu var det över. Från den dagen han ringde så förföljde han mig i nästan 2 månader, lämnade blommor och brev, ringde på telefon, ringde på ytterdörren, stod och tittade in i min lägenhet från parkeringen

för att kunna se mig......